Summering: Politik och elit
- för 7 timmar sedan
- 4 min läsning
Politikerveckan i Almedalen är över sen precis en vecka tillbaka. Vad fort det gick!
Katter, råttor, bladlöss och vanligt folk återtar de vackra gränderna i rosornas Visby och visst kan man fråga sig vad allt tjänade till. Ingenting förändrades ju under veckan.
Eller?
Jag är ganska säker på motsatsen. Även om veckan i Almedalen har klara drag av jippo och mer eller mindre fjantiga aktioner (jag tuggade till exempel länge på ett gratis laxtuggummi för att rädda haven), så är grundstommen ändå en oändlig rad möten och seminarier i de mest skiftande ämnen, ofta med kvalificerade deltagare och åhörare.
Det går dock inte att sticka under stol med tre saker:
Det är betydligt roligare att åka till Gotland mitt i sommaren än att resa till ett politiskt seminarium i Norrköping eller Vissefjärda i slutet av november. Självklart drar Almedalsveckan folk av just det lättsinniga skälet (i år dessutom med sol och högsommar samtliga dagar!).
Det är extremt dyrt. Boendekostnaden kan skjuta rejält i höjden (inte minst för att utsocknes lägenhetsägare saftar i med ohemula hyror för att finansiera sitt eget boende). En ganska enkel måltid på restaurang kan gräva djupt i plånboken. Lagen om tillgång och efterfrågan är ytterst synlig under Almedalsveckan.
Dessutom: myndigheter, företag, intresseorganisationer, partier och kommuner ser så klart också ett par dagar i Almedalen som en slags kick-off eller team-building. Jobba en dag, vila två dagar, lek och ha roligt tillsammans. Och varför inte?
Många miljoner - till vad?
På min blogg får jag propåer - bland annat från Svenska Dagbladets forna tv-kritiker Kerstin Hallert - om att "den årliga notan på hisnande miljonbelopp till skattebetalarna gör en seriös utvärdering nödvändig. Lättsinnet med skattebetalarnas pengar håller inte", som hon skriver.
Och den något diffusa och inte helt objektiva högerkampanjen "Slöseriombudsmannen" påstår att skattebetalarna lägger 90 miljoner kronor på politikerveckan i Almedalen.
Det må vara hänt, men det är en summa som är enormt svår att både bekräfta och utvärdera.
Värdet för näringslivet på Gotland går möjligen att mäta. Man kan förstås även låta myndigheter och organisationer göra enkäter, typ "hur många kontakter knöt du och vad kommer de att leda till?".
Men värdet av Almedals-veckan är också ett annat och djupare.
Jag ville inte störa, ,men jag kunde ha gått fram till justitieminister Gunnar Strömmer och ställt en fråga när jag råkade gå förbi honom på en parkbänk på min morgonpromenad för en vecka sedan.
Och på väg hem, vid tiotiden en annan kväll, gick socialdemokraternas ledare Magdalena Andersson alldeles intill, vi var på väg uppför samma gata, hon blev hejdad av någon som ville ta en selfie, men i övrigt tillgänglig och bara med (vad jag kunde se) en enda livvakt i sällskap.
Kanske är det naivt, men att vår politiska elit är inom armlängds avstånd är ändå i mina ögon något viktigt och värdefullt i vårt land. Inte för att vi alla ska rusa fram och ta selfies eller inleda kvalificerade diskussioner med våra företrädare, utan framför allt för symbolikens skull. De är synliga, de deltar i seminarier och utfrågningar, de finns och kan röra sig relativt fritt bland tusentals människor.
Att sedan Magdalena Anderssons tal dagen därpå på scenen i Almedalen bevakades av en polis med ett avancerat antidrönar-vapen i ena handen är väl en del av vår parallella samtidshistoria.
Tankarnas energi
Jag ska inte idyllisera. Ytterst få, om ens någon, kommer nära våra ledande politiker under Almedalsveckan. Hade jag bjudit Strömmer eller Andersson på en öl eller fika hade de antagligen tackat nej (även om en fika med båda hade varit extremt intressant, tänk bara!).
Men det man däremot, som intresserad medborgare, kan komma nära är seminarierna. Den som vill kan ta del av en mängd rapporter, om allt från arbetsmiljö till migration och folkhälsa.
Risken finns förstås att man mest går runt och får sin uppfattning bekräftad, men den nyfikne hittar alltid guldkorn. Det ger energi till fortsatt tänkande.
Det är dock en sorglig självklarhet att Almedalen fortfarande är ett slags reservat för i huvudsak den vita medel- och överklassen, om jag får använda en grov förenkling. Det har förstås med kostnaderna att göra, men också med hur maktstrukturerna i vårt land ser ut.
Visserligen har två av åtta partiledare numera påbrå från andra länder - men det är ingen tvekan om att både en stor del av publiken och en majoritet paneldeltagare inte har det. Så när Jimmie Åkesson varnar för "islamiseringen" så kan det i alla fall inte vara i Almedalen han menar.
Reservat eller inte, men det finns så klart också en spridningseffekt som är svår att mäta: numera sänder inte bara SVT, Sveriges Radio och TV4 direkt, även Expressen och andra medier skickar ut åtskilliga timmar av intervjuer, debatter och analyser på webben. Det gör att de intensiva dagarna i Almedalen faktiskt också når intresserade människor i resen av landet.
Fler mötesplatser
1800 organisationer arrangerade tillsammans över 3100 möten. Under de fyra dagar som veckan kom cirka 120 000 besökare (källa: Region Gotland). Det är ändå inte så dumt.
Någon jämförde med Järva-veckan, som har ett mer koncentrerat program (och lika kvalificerat), men inte samma somriga och semesterliknande inramning. Järva-veckan bidrar förstås också till att det offentliga samtalet når fler och fler människor, liksom Bok & Biblioteks-mässan i Göteborg och alla tusentals arrangemang som anordnas på bibliotek och andra samlingssalar i Sverige året runt.
Det ena står inte mot det andra. En levande demokrati behöver många hållplatser för samtal och opinionsbildning, där också makthavare och intellektuella av olika slag deltar. Vi behöver fler mötesplatser som Almedalen, inte färre. Och fler som deltar!
***
LÄS FLER TEXTER från årets Almedalsvecka här:
Kommentarer