Det är inte över än...

Som väntat har statsminister Ulf Kristersson avgått i dag. Över hälften (plus ett fullsatt Ullevi) av Sveriges röstberättigade medborgare ville ha en annan regering.

I diverse kommentarer jublas det och pustas ut, i tron att valresultatet framför allt betyder att Sverigedemokraterna åkt på rumpan och tappat röster. Men just den reaktionen visar att alla faktiskt numera vant sig vid att SD är ett dominant parti.

Som grodan i det snart kokande vattnet.

År 2010 - när SD först tog plats i riksdagen - fick partiet 20 mandat och 5,7 procent av rösterna. Dagen efter samlades tiotusentals människor på Sergels torg för att visa sin avsky. I Göteborg klädde sig tusentals människor i svart och deltog i en spontant arrangerad sorgemarsch mellan Götaplatsen och Järntorget.

Men det var då det. I söndagens val fick SD tre gånger så många mandat (62) som då, och tre gånger så hög andel röster (17,5 procent). Men nu går ingen i några protestmarscher i Göteborg och Sergels torg är lika gråtrist som vanligt.

Omgruppering

Man kan, som till exempel skribenten Jens Liljestrand, klatschigt utbrista att "det finns ingenting jag älskar att se så mycket som besvikna Sverigedemokrater." Men det är nog att glädjas över en seger som är långt ifrån vunnen ännu.

SD är landets mest ideologiskt drivna parti. Ett bakslag skapar ingen panik. En inte alltför vild gissning är att partiet snabbt kommer att radikaliseras, det vill säga tillfälligtvis lämna de senaste årens anpassning till de borgerliga regeringspartierna, och i stället renodla sin särart: en hårt skruvad nationalism, en ökad anti-muslimsk propaganda och ökad fokusering på att göra Sverige etniskt "rent".

"Egentligen är vi i stort sett samma parti ideologiskt som vi var när vi bildades" sa Björn Söder förra året i Svenska Dagbladets utmärkta artikel om SD-ledningens historia.

Weimers hate speach

Ett exempel på hur det kommer att låta kommer från Charlie Weimers, SD:s EU-parlamentariker. I professionellt och dyrbart producerade inlägg på Instagram kräver han EU:s Ursula Von der Leyens avgång, eftersom "hon inte levererar högerpolitik". Samtliga hans inlägg är hatfyllda, tonläget är högt och generaliseringar och översdrifter står som spön i backen. I hans ansikte syns ingen mänsklig empati. "Send them back! The era of deportations has begun!" utropar Weimers med eftertryck och får applåder från den yttersta höger som SD så ofta har röstat med i parlamentet. Det är svårt att inte associera till andra talare, parlament och tidsepoker.

Lägg sen ihop Weimers provokativa stil med en Richard Jomshof, en Kent Ekeroth, en Tobias Andersson och en Jimmie Åkesson med flera - så får du en försmak av hur aggressiva och onyanserade utspel som väntar från det hållet fram till nästa val.

Det är det tonläget och den sortens aggressioner som hittills, utan större invändningar, också har bejakats av Liberaler, Kristdemokrater och Moderater. De för samhället så viktiga politiska, intressanta och kvalificerade resonemangen har försvunnit ur offentligheten under Tidö-regeringens tid och ersatts av talepunkter och utfall mot motståndarna och invandrarna.

En ny regering, oavsett hur den kan konstrueras, måste återta de övervägda, förnuftiga och mer stillsamma resonemangen kring de framtida samhällsfrågorna.

I annat fall blir det dags att återinföra demonstrationerna och sorgetågen på våra gator.

***

LÄS också mitt inlägg: >>> Det här handlar valet om - egentligen!