Visby, fredag: Fotboll, dribblingar och finter
- 29 juni
- 6 min läsning
Uppdaterat: 3 juli
Den nationella nostalgin firade rejäla triumfer under årets Almedalsvecka. Alla verkade längta tillbaka till "fornstora dar". Det vill säga till VM-bronset 1994.
Inte (hoppas jag) till 1600-talets våldsamma och krigiska stormaktstid, när svenskarna högg huvudet av halva Europa, och den tid som Richard Dybecks nationalistiska sång Du gamla, du fria egentligen handlar om.
Samtliga partiledare (utom centerledaren Thand Ringqvist) använde det högaktuella svenska fotbollslandslaget som en metafor i sina Almedals-tal. En något riskabel taktik, eftersom det finns en uppenbar risk att den svenska äran och framåtandan kan flyga all världen väg i den fortsatta turneringen.
Sista paret ut på scenen denna fredag var statsminister Ulf Kristersson (lunchtal) och vänsterledaren Nooshi Dadgostar (kvällstid, men då hade nästan alla andra än vänsterpartisterna lämnat Gotland och snickarna/råddarna börjat kofota bort de flesta seminariestånd).
Kristersson i kritvit Obama-skjorta, Dadgostar i gulblå fotbollströja. Statsmannamässigt försök på ena hållet, folkligt försök på det andra.
En "vanlig" tvåbarnsfamilj?
Redan tidigt under den gångna Visby-veckan tänkte jag försöka faktagranska en del av de påståenden som partiledare slänger ur sig från Almedals-scenen. Men det blev faktiskt poänglöst, för i stort sett inga svepande och förenklade utsagor går att verifiera, utan att gå in i ett mer komplext och snårigt hit-och-dit-resonemang.
Men ett exempel vill jag ändå ta, eftersom flera TIdö-partier brukar använda sig av det.
Det handlar om påståendet att "en vanlig tvåbarnsfamilj" fått "behålla" 5000 kronor mer i månaden under Tidö-regeringen än tidigare. Men det är faktiskt inte samma sak som att tvåbarnsfamiljer i allmänhet nu har 5 000 kr mer att konsumera fritt för varje månad, även om det låter så.
Det hela bygger på ett politiskt konstruerat typexempel med en polis och en sjuksköterska som har varsin heltidslön (alltså ingen deltid eller sjukskrivning!), två förskolebarn (alltså inga skolbarn eller tonåringar!) och en rad gissade nivåer för el- och bensinförbrukning och antaganden om att de tillfälliga momssänkningarna med mera ska få fullt genomslag i butikerna. Till exempel. Enligt Statistiska Centralbyrån är "den vanliga tvåbarnsfamiljen" inte alls någon särskilt vanlig familj. Det allra vanligaste hushållet i Sverige idag består faktiskt av singlar, tätt följt av ensamstående med hemmavarande barn. I ett utökat resonemang visar regeringens egna tabeller att ett ensamstående vårdbiträde med två barn får en betydligt lägre beräknad effekt av Tidö-poltiiken: cirka 3 200 kronor mer i månaden. Dock innebär det förstås mer köpkraft än tidigare. Det paradoxala med typexemplet är att Kristerssons regering å ena sidan slår sig för bröstet när man hävdar att "en vanlig" familj fått det väsentligt bättre, men å andra sidan ändå lånar upp miljarder för att generellt stötta hushållen.
Det rasslar alltså inte ner 5000 spänn varje månad i spargrisen hos vartenda hushåll. Men Kristerssons retoriska figur visar ändå på att skattelättnader ger effekt.
Det är helt enkelt en politik där skattekollektivets pengar omfördelas - från det allmänna till ett antal människors privata plånböcker. Helt i enlighet med den moderata politiska filosofin.
Jagade villebråd
Att Ulf Kristersson och hans närmaste i parti och Tidö-samarbete är jagade villebråd är tydligt. Opinionen står stilla, han själv är satt under hård beskjutning för sin vandel och påstått halvt korrupta kopplingar till andra maktsfärer via sin fru.
Det präglar hans tal i Almedalen. Det är som att Kristersson enbart ägnar sig åt överlevnad och bara har ett "fyra år till"-perspektiv, för att sedan gå i pension och lämna Sverige åt sitt öde. Kampen och retoriken handlar om just detta: att få fortsatt förtroende fyra år till - men någon tanke eller vision om ett Sverige bortom det levererar han inte. I bland känns det som att Ulf Kristersson manövrerat sig in i en situation som är den besvärligaste som någon svensk statsminister någonsin haft. Fartblind? Ja, kanske. Lite väl frikostig mot sina vänner? Ja, så verkar det. Dåligt strategiskt tänkande? Ja, tveklöst. Och kanske minns han att riksdagen faktiskt med stor majoritet en gång (2018) röstade nej till honom som statsminister. Nu balanserar han på den yttersta eggen. Reser han sig - av egen kraft - på tio i detta val så gör han garanterat en historisk vändning.
Valfläsk i sossarnas stekpanna?
Nooshi Dadgostar gick all in på fotbollstemat. Musiken i högtalarna var GES geniala låt från 1994; en låt som har trettiotvå år på nacken ska alltså än idag signalera positiva, nostalgiska vibes? Som om Håkan Hellström, Zara Larsson eller Laleh aldrig funnits! Jaja, det var bättre förr.
Dadgostar höll sitt tal i landslagströjan, möjligen med en slags undertext om att många med invandrarbakgrund är lika svenska som alla infödda när det gäller. Men bryr sig människor verkligen om den gulblå tröjan när det är dags att rösta i september? Tveksamt, förutsatt förstås att Sverige inte tar medalj i årets VM (chansen är obefintlig, om du frågar mig). .
I det här fallet hör idrott och politik faktiskt inte ihop.
Inte heller Dadgostars tal var särskilt visionärt eller offensivt, Snarare i stora drag förutsägbart. Och hon har mycket sött godis i sin påse: en "bebispeng" på 15 000 kronor för den som får sitt första barn, generellt höjt barnbidrag, utbyggd förskola, höjda pensioner, höjda löner i kvinnodominerade yrken, billigare bostäder, avgiftsfri tandvård, frysta hyror, lägre priser på mat och el, halverade priser i kollektivtrafiken och kortare arbetstid. Puh. Det är mycket och kostsamt.
Men egentligen: i nuläget handlar det förstås bara för Vänsterpartiet om att slänga så mycket valfläsk som möjligt i sossarnas stekpanna, för att försöka få ut en del knaperstekt och ätbart när väl de förmodade förhandlingarna efter valet i september blir av.
Beroende och svaghet
Vare sig Ulf Kristersson eller Nooshi Dadgostar är dåliga talare. Men det är ändå skillnad på riktningen.
Kristersson hotar med förändring. Dadgostar vill ha förändring. Kristersson hotar med en kommande vänstersväng - vilket väl ärligt talat fäster så där - och han ber väljarna om fyra år till för att få göra färdigt det som TIdö-partierna påbörjat.
Problemet är bara att en majoritet av väljarna faktiskt inte tycks gilla det som pågår. De vill inte att Tidö fortsätter sin hårda politik på många områden. Flertalet borgerliga väljare är nog också skraja inför det faktum att Sverigedemokraterna i en framtida regering är starka nog att förvandla Kristersson till en ren marionettdocka.
Att gå i koalition med Sverigedemokraterna kan ha varit Kristerssons största strategiska misstag. Det han visade upp på presskonferensen med Jimmie Åkesson var underkastelse och beroende, en slags underdånig svaghet. Inte en stark egen förmåga att styra och ha kontroll.
Det är väl just Ulf Kristerssons skrala strategiska förmåga som kommer att straffa sig i det kommande valet. Om nu inget annat händer som radikalt förändrar spelplanen, förstås.
Inställt vänsterultimatum
Jag kanske hörde fel, för ingen annan har ju reagerat. Men i Nooshi Dadgostars tal i Almedalen så förkom inte längre något ultimatum. Det hon nu verkade kräva var inte att själv få sitta i en kommande regering, utan snarare så långt möjligt tvinga en sådan regering att ta hänsyn till vänsterpartiets politik.
"En stark majoritetsregering behövs för stabiliteten och att styra Sverige i ny riktning" sa Dadgostar i sitt tal och konstaterade att centerns Thand Ringqvist "klart och tydligt sagt att målet för henne och Centerpartiet är att Vänsterpartiet inte ska behövas". Kanske är det insikten om att kombon Centern + Vänsterpartiet i grunden är omöjlig som gör att Dadgostar trots allt ser sig som en framtida påtryckare mer än en regeringsmedlem.
Men vem vet? Kanske åker Centern, Sossarna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet till något annat slott (får jag i så fall förslå Örebro slott, ärevördigt och med jysta vallgravar runt om som hindrar insyn). Och på samma sätt som SD stått utanför regeringen i fyra år, kan väl Vänsterpartiet göra? Stå utanför regeringen men ändå påverka inifrån, via ett typ Örebro-avtal?
Mitt tips: vänsterpartiet kommer inte att ingå i en regering efter valet, men kommer att på vissa punkter få ett så pass starkt inflytande att partiet måste rösta ja till Magdalena Andersson som statsminister. Sossarna, Miljöpartiet och Centerpartiet bildar regering, med ett mjukt villkorat stöd från Vänsterpartiet. Förutsatt att den fyrklövern får majoritet efter valet i höst.
Att Nooshi Dadgostar slutade sitt Almedalstal med fjäsk för gotlänningarna ("Färjan är gotlänningarnas E4. Det måste bli lägre priser!") kändes mer som ett tacktal till en generös värd än ett konkret politiskt löfte. Men ibland räcker det med en gest.
***
LÄS MER: Summering: politik och elit >>>
Kommentarer