Pinka revir och röda linjer
Om man är en smula politiskt intresserad - vilket alla röstberättigade borde vara - så är det pågående spelet om regeringsbildningen både kul och lite intressant.
Sociala medier fylls visserligen av hätska utrop om att den ena eller andra partiledaren beter sig som barnrumpor och borde växa upp. Politikerföraktet frodas på ett ofta löjeväckande, men också oroande, sätt.
Det som pågår är förstås inte barnslig pajkastning i sandlådan, utan ett vuxet spel om makt och framtida position.
Den som någon gång varit involverad i en förhandling vet vad det handlar om - nämligen att så långt det går försvara sitt ingångsvärde.
Det är det som sker just nu. Även om både Centern och Vänsterpartiet vill ge sken av att de har lämnat ett styvnackat slutbud, så tvivlar jag på att det är så. De pinkar revir allt vad de kan och lanserar sina så kallade röda linjer så högljutt de kan.
Men linjer kan naturligtvis flyttas och revirkisset dunstar så småningom bort.
Bindande kongressbeslut?
Ett bärande argument för Vänsterpartiet är att partikongressen i april i år fattade beslut om att inte släppa fram en regering som man själv inte ingår i. Nooshi Dadgostar är fjättrad vid kongressbeslutet, heter det. Men kongressbeslut är ingen naturlag. Det är ju bara fyra år sedan som V:s partiledning med buller och bång körde över sitt eget kongressbeslut att inte tillåta svensk vapenexport. Plötsligt, över en natt, gick partiet ändå med på att skicka pansarskott till Ukraina.
Då var det en exceptionell situation, påstås det. Men omvärldsläget är fortfarande exceptionellt, kanske än mer idag när svenskt stridsflyg bevakar Natos gräns mot Ryssland och ryssarna bedriver hybridkrigföring mot Sverige och våra allierade. Skälen för att vara flexibel kvarstår.
I kongressbeslutet från april i år står förresten också uttryckligen att "vi söker samarbete / .../ även med Centerpartiet om det skulle behövas för att säkra en majoritet i riksdagen." Så varför inte rucka på ett kongressbeslut ännu en gång, med hänvisning till att V tar ansvar för att Sverige i detta läge ska få just en sådan majoritetsregering - och på köpet hindra en ny SD-regering?
Centerns märkliga tvekan
Skälet till att Centerpartiet sätter klackarna i marken är, vad jag kan se, inte lika konkret som Vänsterpartiets. Det handlar mer om ett allmänt tal om att hålla "ytterkantspartierna" borta och att skapa en "bred mitten".
Centerpartiets motstånd mot Sverigedemokraterna är begripligt - där handlar det om kärnvärden som humanism, främlingsfientlighet, rasism, radikal nationalism och liknande. Motståndet mot Vänsterpartiet är luddigare och verkar framför allt handla om synen på den ekonomiska politiken, det vill säga skatter, företagande, friskolor med mera. Sånt går att förhandla och komma överens om.
Centerledaren Thand Ringqvist har dessutom pekat på utrikespolitiken: så länge Vänsterpartiet vill att Sverige lämnar Nato så kan partiet inte få vara med i en regering. Men Vänsterpartiet har i stort sett helt tonat ner den ambitionen, och den är nu ungefär lika stark som socialdemokraternas ambition på att avskaffa monarkin. Det vill säga: det är ingen aktuell fråga alls.
Vänsterpartiets ideologiska socialistiska inriktning kan rimligen inte heller vara något avgörande problem för Centerpartiet i en pragmatisk regeringskoalition. Socialdemokraterna har ju också socialismen inskriven i sitt partiprogram. Och om Vänsterpartiet har tänkt sig genomföra en smärre socialistisk revolution i parlamentet så är det väl knappast troligt att de lutar sig mot Centerpartiet.
Det sägs att Centerpartiet vill köra sitt V-motstånd ända in i kaklet, kosta vad det kosta vill. Om det stämmer så är det ett kortsiktigt tänk. "Den breda mitten" kommer inte att uppstå på grund av ett misslyckat försök att bilda regering nu i höst. Och att i nästa val liera sig med Moderater, Kristdemokrater och Liberaler (om de finns kvar) är lika utsiktslöst då som nu, för Sverigedemokraterna har inga planer på att bli något annat än det etno-nationalistiska främlingsfientliga parti som de idag är och kommer ändå att bli det parti som kommer att villkora en "bred mitten".
Dyrt misslyckande
Det som nu pågår är alltså en slags övning i politisk bänkpress. Vem är starkast? Vem är mest uthållig? Vem får den starkaste positionen när väl Magdalena Anderssons regering är på plats?
För att den faktiskt kommer på plats är jag övertygad om. Priset för att de fyras gäng inte ska komma överens är för högt - ett misslyckande nu kommer högersidan att påminna om i decennier framåt och använda för att underminera samtliga framtida rödgröna partier. Så vem ska ge sig?
Tja, om V har en långsiktig strategi så anammar partiet den uthålliga marschplan som Åkessons gäng har haft, det vill säga "skynda långsamt - vår tid kommer!". Och om C har en långsiktig strategi så ser de till att redan nu vara en del av en handlingskraftig och resultatinriktad koalition, där stommen är C, S och Mp, med V som åtminstone samarbetsparti - och där ödesfrågorna, som faktiskt folk bryr sig om, är klimat, skola, AI och välfärd för alla.
Men tro inte annat än att revirpinkandet och utrullandet av de röda snörena kommer att pågå ett tag till.
***
LÄS OCKSÅ: >>> Valfusk och röstboskap
Bilden ovan visar konstnären Tommi Toijas pinkande installation Bad Boy, som stod vid Svartån i Örebro under Open Art. De röda linjerna har jag lagt till.
Kommentarer