Valfusk och röstboskap

Frågan om det misstänkta valfusket i Dalarna är inte helt enkel. Därför varnar jag redan här för ett långt inlägg - men förhoppningsvis läsvärt.

Att det påstådda valfusket i skrivande stund är en rejäl kvarnsten om Vänsterpartiets hals är givet, även om nu den invalde Mohamed Abdukardir Ali sägs ha tagit någon slags svårbegriplig "time-out", men utan att så sent som igår (24/9) ännu ha inkommit med begäran om ledighet till Riksdagsförvaltningen, vilket är den vanliga rutinen.

Kvarnstenen blir extra tung, inte minst för att all möjlig opinion nu gör sitt bästa för att torpedera vänsterns trovärdighet i den just nu så skakiga regeringsfrågan. Det är därför som Ebba Busch kallat Vänsterpartiets agerande för ett "totalt haveri" på X, trots att hon rimligen inte har någon insyn i vare sig Vänsterpartiets inre arbete eller polisutredningen.

Häpnadsväckande

Men det finns många andra besynnerligheter i den här händelsen.

Till exempel att Vänsterpartiets ledning, enligt rapporter från flera håll, har försökt få Muhamed Ali att avsäga sig sin plats. Det är i sig häpnadsväckande.

Muhamed Ali var uppsatt på Vänsterpartiets riksdagslista och är faktiskt formellt vald av ett antal medborgare. Än så länge har han inte beslagits med att ha någon skuld eller ha gjort något fel. Så varför skulle han lämna den riksdagsplats han av medborgarna blivit vald till? Vänsterpartiets ledning har visserligen formell rätt att uppmana honom att lämna sin plats. Men de kan inte besluta om saken - mandatet är hans eget. Inte ens vid ett eventuellt omval så kan Vänsterpartiet förmodligen byta ut hans kandidatur. Däremot kan Valprövningsnämnden pröva hans behörighet (vilket ännu inte har skett), och en domstol kan sparka honom från riksdagen om han genom brott har visat sig uppenbart olämplig. Men än så länge är detta bara en teoretisk fråga - för ingen har ännu påstått att Muhamed Ali gjort något brottsligt. Juridiskt snårigt? Nej, egentligen inte alls.

Det är här nämligen inget mindre än en rättssäkerhetsregel, som skyddar alla invalda ledamöter från både politiska och andra påtryckningar. Ytterst skyddar den alltså vår lagstiftande församling, det vill säga oss medborgare.

Vänsterpartiets uppmaning till Muhamed Ali har förmodligen skett i förhoppningen om att den opinionsmässiga stormen skulle blåsa över om han kastade in handduken. Det är ovärdigt ett parti som engagerar människor till förtroendeuppdrag. Partiet borde förstås stå stark bakom sin kandidat, tills hans eventuella olämplighet är bevisad.

Vänsterpartiets strul

Vänsterpartiet har alltså fått en stinkbomb i knät, med en lukt som blir svår att tvätta bort. Det är klart att det ytterst faller tillbaka på partiledningen och partiorganisationen.

Fallet Muhamed Ali väcker också frågor om representation och företrädares lämplighet,.

Vänsterpartiets olika distrikt och lokalavdelningar har uppenbarligen inte varit tillräckligt noggranna när de gjort upp sina listor inför riksdagsvalet. Redan flera veckor innan valdagen fick ett trettiotal namn strykas, på grund av diverse antisemitiska eller terroristanstrukna uttalanden. Deras åsikter kan rimligen inte ha varit okända i de lokala partiorganisationerna. Men man blundade.

Intrycket är att partiet varit mer släpphänt och oseriöst än andra partier när de valt ut sina representanter (undantaget SD, som så sent som i förrgår fick se ytterligare en lokalpolitiker lämna arenan efter att bland annat ha föreslagit "nackskott" på svarta personer).

Vänsterpartiet har bedrivit en intensiv och framgångsrik - och, skulle jag vilja påstå, också hedervärd - valkampanj i just de utsatta delar av Sverige som valdebatten ofta handlar om, och som få andra parti har brytt sig om. Det har gett resultat - Vänsterpartiet ökade sitt röstetal mest av all partier.

Snopet kanske, för de partier som mest kampanjat i Nacka och EPA-traktorområden. Men rimligt.

Kontrollfrågor

Men att värva röster är en sak. Att engagera medborgare som är relativt nya i Sverige i sitt politiska arbete är en annan.

Alla som sätts upp på en riksdagslista är ju de facto kandidater till en riksdagsplats och kan röstas in, med det ansvar som det direkt innebär. Även den som står allra längst ner på en lista. Det borde hos alla partier innebära en i förväg kritisk granskning och bedömning av kandidaternas lämplighet och kompetens, inte bara deras eventuella popularitet och agerande på hemorten.

I fallet med Mohamed Abdukardir Ali fanns det åtminstone en fråga för partiet att reda ut innan nomineringen: "Är det klokt att nominera en person som helt saknar erfarenhet av tidigare förtroendeposter inom parti eller svensk förvaltning till just Sveriges riksdag, landets högsta beslutande politiska organ - i synnerhet i ett läge när vi också kräver att få sitta i regering?" Det hade också varit rimligt om partiet dessutom ställt både en och två frågor om hans kontakter med den somaliska regimen, innan han sattes upp på valbar plats för partiet. Plus naturligtvis också försäkra sig om hans samsyn med partiets övergripande politik och att han inte bara kandiderar som representant för den specifika invandrargrupp han tillhör. Det är ju trots allt inte i riksdagen som det avgörs om Borlänge ska få en ny fritidsgård.

Inte odemokratiskt

Vänsterpartiets nomineringsrutiner är en sak. Följderna av den utreds nu av polis - men handlar inte vad vi vet i nuläget om Mohamed Alis person. Han hade all rätt i världen att ansluta sig till Vänsterpartiet och all rätt i världen att kandidera till riksdagen. Och all rätt att bli invald, förstås.

Det tveksamma, och eventuellt olagliga, är om någon (i den somaliska diasporan i Dalarna) har organiserat röstningen på ett otillbörligt systematiskt sätt, via påtryckningar med förtryckta röstsedlar och, som det antyds, dessutom betalat folk för att gå och rösta på Ali. Om just det kommer att bevisas i utredningen, så är det ett klart och oförlåtligt brott mot både lagen och hela vårt valsystem. Då ställs saken i ett annat ljus. Men: att en stor grupp svenska medborgare, i det här fallet med bakgrund i Somalia, pratar sig samman och kampanjar sinsemellan för en speciell kandidat, som uppenbarligen många i Borlänge gillar, är inte ett dugg odemokratiskt.

Det är i grunden inte konstigare än om exempelvis samiska väljare väljer att stödja en kandidat som driver samiska frågor. Andra grupper kan både lokalt och nationellt kampanja för kandidater de vet företräder deras intressen (kvinnor, småföretagare, miljöorganisationer, kultur- och idrottsentusiaster). Det avgörande i Borlänge är därför inte vilka som kan ha mobiliserat för Ali, utan hur rösterna kom till: om väljarna själva gjorde sina personval eller om otillåtna metoder användes. Och där är frågan fortfarande inte klarlagd i polisutredningen.

Homogent röstande

En av mina prenumeranter, Lars, skriver så här som en kommentar till ett tidigare blogginlägg:

"Oavsett hur och vem som säger vad och tonläget på uttalandet är det märkligt att i vissa invandrarområden har sossarna och vänsterpartiet fått 90 % av rösterna. Man röstar inte som individ, man röstar som gruppen och det är väl inte helt osannolikt att det finns de som säger hur man skall rösta. Kommer att bli ett stort demokratiskt problem så småningom.  /.../ Hur man skall lösa detta blir en intressant fråga."

Men homogent röstande är inte automatiskt ett problem. I södra Djursholm fick Tidö-partierna i årets val 88 procent av rösterna i årets val, utan att någon påstår att folk där "röstar som gruppen". Samma sak när nästan 91 procent år 1998 röstade på V och S i Arvidsjaur. Sådana homogena väljargrupper anser vi har gjort egna, kvalificerade och individuella val. Men nog har grupptryck, social tillhörighet och tradition spelat roll även där? I debatten verkar det spela mindre roll, eftersom vi då talar om ursprungssvenskar.

Moralisk rätt

Sverigedemokraten Kent Ekeroth (han med röstboskaps-uttalandet) skriver i Dagens Nyheter att "alla röster är juridiskt lika värda – men vissa medborgares röster är moraliskt sett inte lika legitima som andras." Han har totalt fel. Han är återigen ute på det gungfly som är kännetecknande för Sverigedemokraterna: godtycket som grundar sig på etnisk tillhörighet. I SD:s tankevärld har en ursvensk våldtäktsman alltid större legitimitet än en aldrig så skötsam somaliafödd läkare. Men i ett valsystem finns ingen "moralisk" rätt, bara juridisk. Moral har inga exakta gränser, vilket däremot juridiken har. Därför är medborgarskap det enda som avgör vem som har rätt att rösta. Det vore ett demokratiskt haveri att börja schackra med den saken.

Och Kent Ekeroth - eller hans partivänner - har för övrigt inte mer tolkningsföreträde i moraliska frågor än vad till exempel jag själv har. Eller Mohammed Ali från Borlänge.

Olika ursprung

Kent Ekeroth klagar på att invandrare "gjorts till fullvärdiga juridiska medlemmar utan tillräckliga krav på faktisk förankring, anpassning och assimilering".

Men Sverige består - oavsett vad Ekeroth gillar och inte gillar - av människor av en mängd olika ursprung (Ekeroths egen mamma är exempelvis född i Kazakhstan och senare invandrad från Polen). Det är ett faktum som inte kommer att ändra sig, oavsett hur många återvandringsbidrag som högerregeringar kan låna ihop till.

Om majoritetssamhället fortsätter ha en sverigedemokratisk syn på invandrade medborgare som oönskade och utan samma "moraliska" rättigheter som svenskfödda medborgare - ja, då sluter sig grupperna naturligtvis ännu hårdare till varandra och förblir isolerade minoriteter. Somalia beskrivs ofta som ett starkt klansamhälle, särskilt när det gäller politisk representation och konfliktlösning eller lokala frågor. Det vore naivt att utesluta att den traditionen inte fortfarande har en påverkan för somalier i Sverige. Vad klanen/gruppen tycker eller initierar är viktigt, i synnerhet i sammanhang där bildningsnivån (inklusive språk) är jämförelsevis bristfällig.

Det är därför rimligt att både våra partier - inte minst Vänsterpartiet - och valmyndigheter håller ett skarpt öga på hur kampanjer och röstning går till i just sådana utsatta grupper. Det handlar inte om någon sorts rasism, utan helt enkelt bara om att värna det svenska oberoende valsystemet. Och för tydlighetens skull: det rör inte bara den somaliska diasporan, utan även om andra grupper som kan ha intresse av att, av olika dolda anledningar, matcha fram den ena eller andra kandidaten.

Respekt och tillit

Konflikten mellan exempelvis den somaliska diasporan och det svenska majoritetssamhället kan antingen förstärkas - eller förminskas.

Ett Sverigedemokratiskt samhälle, fyllt av oresonligt invandrarhat, kommer att cementera motsättningarna. Ett annat öppnare, liberalare samhälle, som anstränger sig för att se varje medborgare med respekt och tillit, kommer på sikt att bättre kunna ta tillvara de resurser som alla människor med olika ursprung innebär. Det är inte bara en drömbild - det är dessutom på många håll ett faktum redan idag.

Sverigedemokraternas krav på "assimilering" är både omodernt och onödigt - att helt ge upp sin medfödda kultur och bakgrund är inte en förutsättning för att delta i en annan.

Sett över tid kommer alltså fler och fler nya medborgare att integreras i det svenska samhället. Det är en naturlig och obeveklig följd av påverkan av nya vanor och sedvänjor. Det måste vara vår fasta övertygelse i tider av desinformation, invandrarhat, rykten och oövertänkta utspel.

Och just nu: att tålmodigt tro på våra myndigheters förmåga, och att avvakta med snabba fördömanden eller slutsatser, är på sitt sätt en motståndshandling mot en allt mer upplöst och polariserad offentlighet.

Vad polisutredningen kring Borlänge (och nu också Järva) kommer fram till kan vi i skrivande stund inte veta. Inte heller vilka beslut Valprövningsnämnden kommer att ta - en myndighet som just nu översköljs av anmälningar om valfusk, på ett sätt som ser orkestrerat ut. Resultatet kan förstås också komma att innebära en omprövning för oss alla som skrivit om saken hittills.

LÄS ÄVEN MINA ANDRA INLÄGG: >>> Rösträtten - sug på den!

>>> Jomshofs Quisling och etiken