Visby, måndag: Ankomst, demokrati och Scherman

Måndagen är ankomstdag i Almedalen. Kabinväskor med hjul hackar fram på kullerstenar, människor i gränderna går med näsan i gps-telefonen och tusen monterbyggare målar, skruvar och hamrar på det som om några timmar ska bli pop-up-butiker på politikens Kivik-marknad.

Almedalsveckan under ett valår handlar nästan alltid om "vem tar vem" i regeringsfrågan. Det är svensk storpolitik med alla ledare på plats. Men bara på speciella klockslag, varefter de antagligen flygs hem till Stockholm igen. Kvar blir alla de engagerade idealister och intresseorganisationer - från Svenskt Näringsliv till Djurens rätt - som på olika sätt faktiskt försöker påverka samhällsutvecklingen.

Almedalen är en öppen mötesplats för alla som har ett ärende och vill påverka. Det är något verkligt fint i det, alla andra invändningar förutan.

Första temat: demokrati

Första dagen ägnades åt demokratin - den som vi alla i sverige tar för given, men som vi inte riktigt har en samlad definition av. Novus presenterar en mätning, där 100 % av de tillfrågade tycker att demokratin är värd att försvara. Jaha, det var ju bra. Men vad menas egentligen: är det vårt nuvarande parlamentariska system, med en representativt folkvald lagstiftande församling man vill försvara? Eller kanske en idé om direktdemokrati med beslutande folkomröstningar? Eller en lokalt autonom demokrati? Eller vad?

Novus redovisar en massa siffror. Som exempelvis att en övervägande del Sverigedemokrater inte litar på vetenskapen och forskarsamhället. Okej, men vem blir överraskad? Det är väl ändå en logisk följd av att SD:s ledarskikt ideligen viftar bort vetenskap som "åsikter man inte behöver bry sig om"?

Den roligaste siffran i Novus mätning var för övrigt att Sverigedemokratiska sympatisörer generellt är de som anser att de själva har bäst kunskaper i samhällsfrågor. Kunskaper alltså, inte åsikter.

Schermans film

Under måndagens sena eftermiddag visades - på Almedalens stora scen, där så många av våra politiker hållit sina anföranden - journalisten och debattören Jan Schermans senaste film, som han gjort tillsammans med producenten Khalid Mohammed.

Jan Scherman tilldelades nyligen utmärkelsen Frihetspennan av Stiftelsen Torgny Segerstedts Minne för sitt idoga arbete med att belysa demokratins dilemman. I sin nya film Framtiden bor hos oss reser han och Khalid runt i Göteborgs belastade förorter för att skildra de många och lyckosamma projekt som drivits fram av energiska människor med invandrarbakgrund.

Alldeles innan jag träffade Jan och såg hans film svepte jag förbi ett slags högkvarter (?) för Sverigedemokraterna, alldeles intill en påver godisbutik som utlovade Swedish Candy.. En stor vepa med den trötta och nästan uppgivna uppmaningen Heja Jimmie visade vägen. Det är Åkesson som har sagt att invandrare inte får jobb, därför att de "inte hör hemma i Sverige".

Jan Schermans film visar på raka motsatsen.

För mig blir det en så kraftfull illustration av hur kluvet Sverige (och många västländer) idag är.

Å ena sidan Åkesson-Kristersson-pakten, som fokuserar på att få bort så många invandrare som möjl8gt från vårt land.

Å andra sidan människorna i Schermans film, som är driftiga och smarta, som studerar och är entreprenöriella och som blir överlyckliga över att Kungen delar ut diplom och viskar i deras öra att de är "fantastiska ledare, fortsätt jobba så!". Människor som är helt inriktade på att bidra till att göra Sverige till ett bättre land än idag, men som möts av fördomar och bakåtsträvande nationalister som tror att hudfärg är en avgörande faktor i hur man ska behandla folk.

Hårt arbetande invandrare

Och mitt ibland alla dessa "hårt arbetande invandrare" - för att nu anknyta till en tjatig talepunkt i debatten - levererar en numera pensionerad svenskfödd lärare på Angereds gymnasium en dräpande slutsats, som ungefär lyder:

- Härifrån släpper vi ut hundratals ungdomar som inget hellre vill än att få ett jobb, kämpa för ett bättre samhälle och som har fantastiska kunskaper i språk, andra kulturer och en entreprenöriell drivkraft. Och så finns de de som inte vill ta tillvara det i Sverige idag? Det förstår jag inte alls.

Jan Scherman räds inte de svåra frågorna i sin film: många invandrare begår brott, varenda skjutning eller sprängning leder till tio steg bakåt och alla goda initiativ kvävs av allt elände som vissa invandrargrupper sprider.

Men det man kommer ihåg främst från filmen är nog ändå invandrarkvinnan som brutit sig loss från sina egna bojor och startat en odlarförening i Hjällbo. Hon som säger att kvinnorna nu får potatis och rabarber och spenat att växa på odlingslotterna i miljonprogrammet,

- Men allra mest växer vi kvinnor, säger hon.

I morgon, tisdag, på samma scen i Almedalen, tänder två partiledare på stubinen till sina valbomber: Ebba Busch och Simona Mohamsson. Två kvinnor som slåss för sitt politiska liv. Min gissning: Busch kommer att tala om att Sverige behöver mer av samarbete och "hjärta" i politiken, Mohamsson om att Sverigedemokraterna nog inte är så gulliga trots allt och så kommer hon nog att lansera det fullkomligt hopplösa politiska begreppet "livspusselfeminism".

Säg det fort tre gånger - livspusselfeminism, livspusselfeminism, livspusselfeminism! Eller rösta på något annat parti.