Listigt, regeringen!

När statsministern och justitieministern tidigare idag kallade till presskonferens var det många som vittrade konflikt. En del befarade att regeringen skulle proklamera inskränkningar i yttrande- och mötesfriheten och hade därför vässat de kritiska pennorna extra noga. Andra hade tvärtom hoppats på nya hårda tag och tydliga förbud mot koranbrännare och hade smort handflatorna för att kunna applådera extra hårt.

Men av detta blev faktiskt ingenting. Justitieminister Strömmer berättade i stället stillsamt om ett fortsatt arbete med att formulera direktiv till en utredning som kanske i framtiden kan komma att föreslå ändringar i ordningslagen - eller kanske inte gör det.

För, som Gunnar Strömmer sa: "Det råder ingen tvekan om att det finns svåra avgränsningsfrågor. Det är därför det här arbetet måste göras noggrant. Att möta det omedelbara säkerhetshotet gör vi inte genom forcerade lagstiftningsprojekt i grundlagsnära områden." Därmed stoppade han in den här känsliga frågan i frysfacket på obestämd tid, sannolikt i förhoppningen om att även känslor och lusten att bränna nya koraner också svalnar i takt med att tiden går. En stärkt inre gränskontroll utfästes, med hänvisning till svenska säkerhetsfrågor, vilket för gemene man låter som en kraftfull åtgärd, men som är helt beroende av polisiära resurser. Listigt hanterat Presskonferensen gav dessutom statsminister Kristersson möjlighet att läxa upp SD:s Richard Jomshof offentligt. Var det någonting som statsministern hade hunnit förbereda sig på, så var det just detta: journalisternas frågor om förtroendet för Jomshof. Nu kunde Kristersson leverera besk kritik mot sin samarbetspartner, utan att behöva ta ställning till just förtroendefrågan. Det var på det hela taget listigt hanterat av regeringen. I ett enda slag lyckades man alltså dels att få det att se ut som om man faktiskt gör något åt koranbränningarna (fast det kommer att ta tid), dels slå fast att man inte tänker ge sig på svensk yttrandefrihet (i alla fall inte än på länge), dels distansera sig från Sverigedemokraten Jomshof och dels visa svenska folket att man värnar om vår inre säkerhet.

Frågetecken kvarstår

Ändå kvarstår förstås en rad frågetecken. Framför allt tanken på att vissa demonstrationer (alltså inte bara koranbränningar) ska kunna hejdas i framtiden, om de står "i strid med svenska säkerhetsintressen", som statsministern uttryckte det idag. Det är en minst sagt luddig formulering. Vår yttrandefrihet kan ju inte kalibreras utifrån hur främmande makt reagerar – i synnerhet inte i förväg. I så fall hamnar vi på ett väldigt godtyckligt gungfly.

Att polismyndigheten (inkluderat SÄPO) skulle sättas att på förhand bedöma om en politisk sammankomst kan leda till att Sverige utsätts för hot om våld – eller direkt våld – från främmande makt eller terrorister är orimligt. Polisen ska vare sig bedriva utrikespolitik eller ta ställning till vilka åsikter som framförs under en demonstration.

Tänk om exempelvis en skara människor vill demonstrera för den kurdiska frågan utanför Turkiets ambassad i Stockholm, med plakat av Erdogan med Hitler-mustasch, så är det idag helt tillåtet. Vilket naturligtvis är i enlighet med vår grundlag och vår syn på yttrandefriheten.

Om polisen däremot skulle avslå en sådan demonstration, med hänvisning till att NATO-frågan just nu är politiskt känslig och att Erdogan kan reagera ännu mer negativt mot Sverige, så har vi de facto inte längre vår yttrandefrihet kvar.

Göteborg 2017

Många – till och med justitieministern – menar att polisen borde kunna göra som i Göteborg i september 2017, när man flyttade en högerextrem demonstration från den ursprungliga vägen förbi den judiska synagogan och Bokmässsan till annan plats. ”Kunde man flytta en demonstration då, så kan man väl göra det nu?” tycks ministern och många andra mena.

Men det rör sig om helt olika saker. Skälet till att de högerextrema NMR:arna tvingades hitta en annan väg för sin demonstration var i första hand inte att judiska besökare till synagogan eller liberala litteraturmänniskor skulle kunna ta illa upp – utan helt enkelt misstanken om att svåra ordningsproblem skulle kunna uppstå. Den misstanken grundade sig på att NRM är en organisation med våldskapital och att man förväntade sig massiva motattacker, bland annat från likaledes våldsamma antifascister. Naturligtvis spelade även det antisemitiska inslaget roll, eftersom en uniformerad högerextrem våldsbenägen grupp, på ett par hundra personer, utanför en synagoga måste anses utgöra ett påtaglig direkt fysiskt hot mot de människor som besöker synagogan. Men den parallellen finns inte när det gäller de få koranbrännarna. De har, så vitt jag vet, vare sig våldskapital eller har varit våldsamma mot någon person.

Det finns alltså all anledning att hålla kvar vid nuvarande skrivningar i lagen. Den hindrar faktiskt tänkbara attacker mot moskéer, synagogor eller grupper av religiösa utövare, vilket är det viktiga.

Men den är inget skydd för heliga skrifter. Och den kan inte användas mot olämpliga plakat, osmakliga nidbilder, satirteckningar eller människor som uttrycker sin mening. Tack och lov.