Gör SVT aldrig fel?

Häromdagen skev jag några rader om Sverigedemokraternas bisarra försök att kalla SVT:s ledning till ett utskottsförhör.

SVT slog förstås ifrån sig, liksom samtliga andra riksdagspartier. Ansvar för SVT:s program och organisation utkrävs inte av politiker, i alla fall inte så länge det finns ett annat regelverk än det som riksdagen i enighet har beslutat om.

Nå, för SD är detta bara propaganda. Man provtrycker systemet, i akt och mening att undan för undan försvaga public service.

Att döma av några reaktioner i sociala medier lyckas de också – till en del.  

De exempel som SD tar upp – som argument för att SVT-ledningen måste läxas upp av politiker i riksdagen – handlar om enskilda redigeringar, enskilda program och till och med enskilda medverkande. En del tittare, även sådana som i grunden är public service-vänner, tycks hålla med.

Som om själva idén med public service är att man aldrig gör fel.

Men självklart kan även public service göra fel. I en dygnet-runt publicistisk verksamhet är det nästan oundvikligt, om än - faktiskt - sällan förekommande. Det är ännu mer självklart att det ligger i programverksamhetens natur att inte alla kan gilla allt – och det är inte ens något som SR eller SVT ens ska sträva efter!

Sveriges Radio och Sveriges Television har tusentals anställda och frilansar. Och förmodligen ännu fler idéer och reportage och upptåg, av bättre eller sämre kvalitet.

Dumt , fel och beklagligt

Om SVT exempelvis gör några program, där Christopher Garplind åker på en fejkad semester tillsammans med några andra kändisar, så kan man som publik antingen tycka att det är kul att titta på. Eller också likgiltig eller i vissa fall – som Sverigedemokraten Alexander Christiansson – väldigt upprörd.

Om Agenda – på grund av okunskap, oskicklighet eller brådska hos en enskild redigerare eller reporter – råkar publicera en AI-genererad illustration inför ett inslag, så är det dumt, fel och beklagligt.

Men det är inte ett fall för riksdagens kulturutskott. Det kan bara den politiker (läs: SD-Alexander Christiansson) tycka, som saknar respekt för lagar, avtal och de demokratiska systemen.       

Även om man hittar en mängd program i SVT och SR som man inte gillar (jag är själv en sådan!) så handlar inte public service-frågan om det. Programverksamhet och journalistik, enligt de direktiv som finns i sändningstillstånd och regelverk för public service, är ingen popularitetstävling.

De stora nöjessatsningarna ska givetvis nå en stor publik – annars förlorar de legitimitet. Men övrig programverksamhet är ofta till för att bredda mångfalden; att ge ett utbud som inte passar alla, men är betydelsefullt för några.

Ogillade enskildheter 

För att vara tydlig: Även om många inom ett visst parti – låt oss för enkelhetens skull tänka Sverigedemokraterna – skulle ogilla exempelvis Svenska Nyheter med Messiah Hallberg, så har programmet ett glasklart berättigande: som en skarp och professionell satir, vilket bland annat ingår i SVT:s uppdrag.

Och om någon annan å andra sidan skulle tycka att exempelvis nyinspelningen av Vi på Saltkråkan är onödig och tramsig – låt oss för enkelhetens skull tänka Ulf Brunnberg – så har även den serien ett glasklart berättigande: som en uppdatering av en kulturell ikonisk dramatisk berättelse, vilket bland annat också ingår i SVT:s uppdrag.

Med andra ord:

Den som är kritisk mot enskilda program, programledare eller innehåll, bör ändå inte vara kritisk mot idén med public service. Ty det som public service byggt upp under de 100 år som gått (radion var först!), är en tradition och ett professionellt redaktionellt system av en så noggrann, oberoende, självständig och mångfaldig verksamhet som möjligt.

I det systemet existerar också en ständigt pågående (och, vill jag påstå, självrannsakande) kritisk intern diskussion om journalistik, relevans, publik och vinklar.

Detta är förstås ingen garanti mot snedsteg eller för att det aldrig blir fel. I sakens natur ligger att gränser testas och att man efter hand korrigerar och diskuterar.

Det är dock ett system som snabbt går att riva ner. Främst SD och KD försöker just nu, moderaterna verkar tassa efter lite försiktigt. Att riva ner är en sak – men vad vill partierna i så fall bygga upp i stället? En mer kommersialiserad eller politiserad medieverksamhet? Till nytta för vem?

Spänna bågen

Public service har förmånen, uppdraget och skyldigheten att spänna de programmässiga bågar som de kommersiella medierna inte vågar eller kan, bland annat eftersom de inte vågar ta den ekonomiska risken av en flopp.

Det är ingen tillfällighet att Killinggänget, Fem myror är fler än fyra elefanter, eller På Spåret och Kontrapunkt, skapades i public service, medan de kommersiella kanalerna mest levererar inköpta och redan beprövade format, men inte visar sig våga skapa starka egna programformat. Den kommersiella risken är för stor, helt enkelt. Så när även public service-vänner lockas av SD-propagandan mot enskilda program eller programledare – tänk ett varv till!

Public service är inte perfekt. Men det är en medieinstitution som tjänat oss väl i hundra år (eller snart sextio år vad gäller television) och som i mångt och mycket är central i svensk samhällsdebatt och som oavbrutet levererar säljbart stoff till övriga media, såväl traditionella som alternativa, nya medier.

Att rasera public service-idén är som att skrota en Rolls Royce bara för att ena bakhjulet fått punka.

Det gör man inte. Man reparerar. Och kör vidare. Om man är klok.