Kollektiv skam i Warszawa


ATT ÅKA TILL Warszawa är att åka till en helt modern, uppbyggd europeisk huvudstad. Men det är också en färd i snabbfart tillbaka till en ofattbart grym och näraliggande historia. Och till vår kollektiva skam.

Det räcker med att gå vid de minnesmärken som här och där på gatorna visar var muren runt det judiska ghettot låg. Det som nazisterna - eller ”tyskarna” som det står på många skyltar - jämnade med marken, efter att ha slaktat över 400 000 människor.

Det har bara gått lite mer än sjuttio år sedan dess.

Närvaron av detta förfärliga ”då” gör det än mer obegripligt att folkhat och förföljelser kan få fäste i nuet. Varför har så många en så blind fläck när det gäller förstå och lära av historien?

Det blott fyra år gamla museet Polin, alldeles intill vid minnesmärket av ghettoupproret 1944, levererar en av de största museiupplevelser jag har haft. Berörande, interaktivt, stimulerande, förklarande, pedagogiskt fulländat och estetiskt vackert och skrämmande berättar museet om judarnas tusenåriga historia i Polen.

Precis så här ska museer byggas. Det är förstås inte gratis; mängder med teknik och installationer, plus många människors jobb i decennier med att samla och välja hur historien ska berättas, kostar förstås massor med pengar.

Men vårt kollektiva minne behöver det.

Vi behöver det lika mycket som vi behöver vägar, sophämtning, sjukhus, rymdfarkoster och allt annat som vi tillverkar för att mänskligheten ska fortleva.

Idéen om museet växte fram i mitten av 1990-talet. Att hela processen tog tjugo år fram till den stora invigningen i oktober 2014 är begripligt och kanske ändå inte så lång tid. Byggnaden - som den finska arkitektbyrån Lahdelma & Mahlamäki ritat - är värdig och vacker utvändigt. Interiört en spännande labyrint av berättarpunkter, rumsligheter, gator och illusioner.

Huvudutställningen gör sextio nedslag i historien; ibland korta, ibland lite utförligare. Miljöerna följer tiderna, så att säga - de gamla mystikerna och lärorna är sprakande och vackra, medan pogromerna och förintelsen är gråa, hårda och svarta. Det är mycket bra gjort.

Ett enda frågetecken kvarstår efter besöket (där vi tyvärr inte hann med den tillfälliga utställningen om upproret i ghettot mot nazisterna 1944). På museet är de polska judarnas historia nästan uteslutande en manlig historia. Få, eller knappt några, kvinnor finns med, trots att de rimligen borde ha spelat en viktig roll för det judiska folket genom historiens gång.

Oaktat det så är Polin ett nutida museum i yppersta världsklass. Åk dit. Se och lär.

Utvalda inlägg
Senaste inlägg
Arkiv
Sök efter taggar
Följ oss
  • Facebook Basic Square
  • Twitter Basic Square
  • Google+ Basic Square