Danska Gökboet roar

Man undrar till en början med vad det ska bli av Den siste vikingen.

En tecknad saga inleder ovanligt nog Anders Thomas Jensens nya storfilm, som har premiär i Sverige på fredag (med galaaktig smygpremiär igår).

Den inledande animerade sagan - om en storhövding som hugger av lemmar och huvuden i parti och minut - får förstås sin förklaring till slut. Och om anslaget är skruvat, så är det inget mot vad filmen i övrigt är. En ovanligt munter thriller, alternativt en blodig och våldsam komedi, skulle man kunna kalla Den siste vikingen.

Filmens nav är de två bröderna Anker (spelad av Nikolaj Lie Kaas) och Manfred (Mads Mikkelsen). Bröderna, och deras syster Freja (Bodil Jørgensen), är på olika sätt traumatiserade från barndomen. Anker framstår som någorlunda normal, trots att han suttit femton år i fängelse för väpnat rån. Manfred är på flykt undan sig själv och sina minnen och vill nu kallas för John, eftersom hans identitet numera är ingen mindre än John Lennon.

En av filmens behållningar är det ömsinta spelet mellan bröderna. Allt går galet, på ett våldsamt och knasigt sätt, men den underliggande gemenskapen dem emellan blir aldrig bruten. Det är fint spelat.

Jakten på pengarna efter rånet är filmens yttre motor. Men den inre motorn är frågan om vem som är tokig och vem som är normal, vem som är lyckad och vem som är misslyckad. Ett antal mentalpatienter och några outsiders driver på ett absurt och roligt vis handlingen framåt, på ett sätt som inte så lite påminner om Milos Formans klassiska Gökboet. Blinkningar till Män som hatar kvinnor saknas inte heller.

Den siste vikingen är späckad med roliga repliker, varvat med action och en del sorgset allvar. Alla trådar sys skickligt ihop - Anders Thomas Jensen är en manusförfattare som kan sin dramaturgi. Men kanske blir det också en fälla i vår tid: även vi i publiken kan numera de dramaturgiska trixen, så pass att vi ganska ofta ligger före i handlingen, i alla fall när den följer dramaturgins ABC. Vilket den här filmen faktiskt är ett skolexempel på.

Lite lång är den tyvärr också, kanske beroende på den omständliga och övertydliga förklaringen till syskonens barndomstrauma. Men det gör egentligen inget, för tempot i övrigt är högt, replikföring och situationer är galghumoristiskt underbara och växlingarna mellan obehagligt filmvåld och härlig situationskomik fungerar suveränt. Ingen tvekan om att det är en film som är värd sin entrébiljett!