NÄR VÄRLDEN TUMLAR runt som värst släpper plötsligt Bob Dylan en ny låt: ”Murder most foul.” Sexton minuter lång. Låt? Nja, snarare ett recitativ. En uppläsning. Och ett mästerverk. Jag tänker att det här är Bob Dylans egentliga Nobelpris-tal. Så som det borde ha varit. Värdigt en nobelpristagare i litteratur. ”Murder most foul” kommer att tolkas och omtolkas, om och om igen. Men det jag hör – fast jag verkligen inte är någon Dylan-expert – är en elegi, en sorgesång, över en livstid och ett livsverk. Vårt kollektiva minne, om man så vill, framfört av vår tids bard. Homeriskt flöde Bob Dylans skrapiga röst är mixad långt framför musiken; inte en stavelse riskerar att gå förlorad. Rösten är fo

Det här är en typisk bild på min far. En vandrare i skogen. Någonstans har jag också ett fotografi på honom som barn. Tillsammans med kanske tio-tolv andra nioåringar står han uppställd utanför den lilla byskolan i Kräcklinge. Längst bak har läraren sträckt upp sig i svart kostym och väst, med sträng och glädjelös uppsyn. Bilden är tagen på vårkanten. Fläckar av snö på marken. Tre av ungarna står barfota, utan skor. En av dom är Gillis. Min far. Just idag skulle han fyllt 109 år. En dag i nutiden går jag på bio med min vuxne son. Vi ser ett drama från första världskriget, 1917. Plötsligt slår det mig vilken enorm tidsrymd vi tre omfamnar; min far, min son och jag. När dramat på bioduken utsp

Det dryper av kulturförakt i en del kommentarer efter regeringens senaste krisstöd till kultur och idrott. Jag som trodde att vi hade lämnat den gamla unkna synen på kulturskapare och konstnärer som en tärande och bidragsätande grupp i samhället. Men synen lever uppenbarligen kvar i några mörka vrår. Och dyker upp igen i dessa corona-tider. I normala fall pågår det numera i Sverige ett intensivt, men än så länge lågskaligt, propagandakrig mot den fria kulturen och de fria kulturskaparna. Fältherrar är framförallt de nationalkonservativa Sverigedemokraterna och deras smygsympatisörer, som stämplar i stort sett all nutida konstnärlig verksamhet som marxistisk och vänsterliberal, alternativt on

Corona-viruset är intressant ur en rad aspekter. Exempelvis så vet smittan inte om några gränser. Det är intressant. För oavsett hur nationalistisk människan än är - och oavsett hur många gränsbommar hon än fäller ner - så är viruset ändå gränslöst. Det är som med klimatfrågan och de fabriksproducerade kemikaliernas påverkan på vår levnadsmiljö. Det är inte vi som bestämmer. Naturen har kommandot, inte vi. När nu ett nytt litet virus sätter halva mänskligheten i gungning blir en annan sak påtagligt uppenbar: de politiska populister, som nyss var på en segerrusig frammarsch – en Trump, en Bolsonaro, en Orbán eller deras lilla motsvarighet i Sverige, en Åkesson – har INGENTING att erbjuda. Låt

Paradoxalt nog har det nu blivit läge för den uppmaningen, trots att de ledande politikerna i Sölvesborgs kommun för ett halvår sen skämde ut sig genom att lansera den mest inskränkta och politiserade kulturpolitik som landet skådat. Men nu anlägger ett stort antal fria konstnärer moteld med en stor nutida utställning i Slottslängorna i Sölvesborg i påsk. Tja, ni kan väl historien vid det här laget. Det så kallade Samstyret (moderater och sverigedemokrater) fattade i september det enfaldiga beslutet om att kommunen i fortsättningen bara ska köpa in ”klassisk och tidlös” konst och helt stoppa inköp av ”utmanande samtidskonst”. Varför det beslutet är mer än lovligt enfaldigt ska jag återkomma

JAG HADE NÄSTAN tappat hoppet om att levande teater någonsin skulle beröra mig mer. Jag har sett för många halvtaskiga och krystade uppsättningar de senaste åren. Men så hittar jag till Misantroperna på Folkteatern i Göteborg och blir fängslad av Jens Ohlins nyskrivna pjäs. Och så tror jag plötsligt på teaterkonsten igen. Misantroperna är precis det som teater i grunden är och ska vara: ett genuint berättande, i dialog med en lyssnande publik. Ett extremt välskrivet och rikt manus (ibland på alexandrinsk vers!), gestaltat av skickliga och ärliga skådespelare. På ytan är Misantroperna ett nästan antikt eller shakespeareskt drama om brott och skuld, om moral och omoral, i den fiktiva ”kommunen