Sanning eller influence?

Det upprörande och tveksamma med SVT:s seriedokumentär om influencern Joakim Lundell är inte att den har gjorts.

Det upprörande och tveksamma är att den inte har gjorts tidigare.

Det mycket tveksamma är också att i stort sett ALLA tv-bolag, radiostationer, tidningar och tidskrifter under så många år vällustigt och skamlöst har exploaterat Lundell, inte sällan för sin egen vinnings skull.

Det är mycket tveksamt, eftersom det handlar om en person som, enligt sin egen upprepade utsago (och på ett i övrigt visuellt tydligt sätt) är ett offer som har lidit och lider av alla möjliga trauman från sin uppväxt. En skadeskjuten olycksfågel, drabbad av omständigheter han som barn inte hade en chans att själv påverka, annat än genom att vara utagerande.

Rätt till sin berättelse 

Än så länge kan vi bara se första delen (av tre) av B-G Bodins skickligt gjorda dokumentär. I den kommer Lundell själv till tals i både direkta intervjuer och gamla klipp. Första delen ger oss en bakgrund. Hur och varför blev han så känd, beundrad och framgångsrik? Och rik? För många – som inte slaviskt följt Lundell i offentligheten de senaste tjugofem åren –  ter sig detta smått obegripligt.

Dokumentärens första avsnitt framhåller att Lundell har en otvetydig rätt att offentligt berätta sin egen historia, så som han upplevt den. Det påpekar både Lundell och dokumentärfilmaren B-G Bodin flera gånger.

Men avsnittet påminner också om att han, trots sina trauman, inte har någon EXKLUSIV rätt till den offentliga bilden av samma historia – även övriga familjemedlemmar har samma rätt att föra fram sin annorlunda version, vilket i synnerhet Lundells mamma gör för första gången. Hon som återkommande i åratal offentligt har anklagats av Lundell för missbruk, misshandel och underlåtenhetssynder, trots att tydlig dokumentation från BUP och myndigheter saknas.

Påminner om Avicii

Men är det verkligen att Joakim Lundell inte talar sanning som dokumentären vill visa? Nej, varför skulle SVT lägga ner resurser på att försöka bringa reda i en intern familjehistoria, där det förmodligen finns lika många sanningar och osanningar som inblandade.    

Producenten B-G Bodins ärende är sannolikt ett annat. Det skulle förvåna mig mycket om han i kommande avsnitt inte vrider strålkastaren mot Joakim Lundells exploatörer (media, PR-byråer, management och penningsugna ja-sägare). Här finns nämligen en historia som inte så lite påminner om Tim Berglings (Avicii): en snabb och våldsam berömmelse, en galen rikedom som plötsligt uppstått ur intet, ett mediedrev och snyltare som triggar allt fler framträdanden, ett ekorrhjul som snurrar snabbare och snabbare, en medieindustri som kräver alltmer och allt mustigare och personligt utlämnande berättelser.

Offren är i båda dessa fall två unga människor, där ingen av dem egentligen från början haft något karriärstänkande. Det var ett gränslöst utagerande framför tv-kamerorna i TV5 (Joakim Lundell) som skapade hans berömmelse. Det var ett genialiskt, nördigt, hängivet intresse för musik (Tim Bergling) som skapade hans världsberömmelse.

Det är något djupt sorgligt i att ingen får växa och vara på sina egna villkor. Och lika mycket som om en dokumentär om Avicii kan blottlägga cynismen i omgivningens utnyttjande av en ung människas kändisskap, lika mycket måste en dokumentär kunna analysera de omgivande mekanismerna som drivit fram fenomenet Joakim Lundell.

Självklart att granska

Det finns dessutom en självklar journalistisk anledning till att granska Joakim Lundell. Han har makt. Han påverkar vår världsbild, han flyttar normer för hur vi ska umgås i offentligheten, vilka ideal vi ska ha; han har kort sagt makt över många människors tankar. Oavsett om man anser att det är bra eller dåligt, så har han den makten. Och makt ska granskas och ifrågasättas. Det är en journalistisk uppgift och i synnerhet det oberoende public service-SVT:s uppgift.

Mediejournalisten Emanuel Karlsten menade i P1 idag att upprördheten över SVT-dokumentären visar att det numera finns två olika offentligheter och att den traditionella journalistiken trycks tillbaka av det alternativa youtube- och tiktok-utbudet, som alltmer sätter agendan för vad som är okej i offentligheten. Jag tror han har rätt. Den nutida youtube-publicistiken bygger i första hand personliga relationer mellan avsändare och publik. Det är avsändaren som är budskapet, oavsett om han/hon heter Lamotte, Lundell eller Ingrosso.  När väl sympatin med en avsändare är etablerad klarar den av vilka våldsamma attacker som helst utifrån.

Vilket det senaste dygnet tydligt visar, där Lundell (som förstås visste att SVT-dokumentären skulle publiceras) först gick ut i ett försvarstal, som fick hans följare att genast sluta upp på hans sida och under dagen göra massanmälningar till granskningsnämnden.

Även om den traditionella journalistiken också har sina portalfigurer som bygger personliga anti- och sympatier (exempelvis Janne Josefson och Jan Guillou), så kan dessa inte skjuta ut sig från moderskeppet - i traditionell journalistik är ändå journalistisk praxis A och O. Att slira på sanningen och att i ett reportage om ett samhällsfenomen vädja till sin personliga upplevelse är närmast uteslutet.

Det där är förstås ingen ofrånkomlig utveckling. Det är vi som mediekonsumenter som väljer. Vad ska egentligen påverka vår världsbild? Vad vill vi egentligen skaffa oss för näring ur det offentliga? För mig är det givet att det är en viktig granskning och blottläggning som SVT nu gör. Att det drabbar en enskild person – för det gör det ju – har jag inte så stort problem med, eftersom alla granskningar av makthavare (influencers eller beslutare) drabbar enskilda, men är livsnödvändiga för ett sunt samhälle.

Foto: Joakim Lundells Instagram