Om Saltkråkan 2.0

Många verkar förvånade över att nyinspelningen av Vi på Saltkråkan faktiskt är – bra!

Nytolkningen av Astrid Lindgrens skärgårdsepos har fått åtskilliga recensenter på fall och även de mer tveksamma – som till exempel recensenten Karolina Fjellborg i Aftonbladet – tycker att den nya serien är "charmig" och ”okej”.

Vi på Saltkråkan skrevs som bekant direkt för TV för över 60 år sedan. Eftersom i stort sett alla då såg på en och samma tv-kanal (det fanns ju bara en!), så blev genomslaget exempellöst stort.

Saltkråkan blev snabbt en nationalklenod.

Inför SVT:s nyinspelning har därför känslorna rasat. Människor – som uppenbarligen tror att alla gamla filmer försvinner bara för att det görs nya på samma grundidé – har skällt som bandhundar över att denna nationalklenod moderniseras och spelas in på nytt.

Debatten hade inte kunnat bli mer upprörd om någon fått för sig att smälta ner de kungliga riksregalierna i Livrustkammaren.

På ett vis är detta Astrid Lindgrens öde: hennes största skapelser är så fulländade redan från början, och har gjort så starka intryck på människor i över åttio år, att många instinktivt tycker att de borde skyddas från nya tolkningar och moderniseringar, snarare än att utsättas för nyinspelningar.

Det främsta exemplet på det är kanske Pippi Långstrump. Än så länge har ingen vågat sig på någon nyinspelning av Pippi-filmerna, antagligen för att Inger Nilssons rolltolkning är så kongenial och svåröverträffad.

Hedrar författarskapet

Tack och lov är Astrid Lindgrens familj (som äger rättigheterna) bejakande till nytolkningar, åtminstone så länge de görs av professionella och seriösa filmskapare och illustratörer och är lojala med Astrid Lindgrens berättelser och intentioner. Därför fick vi häromåret en helt ny tv-serie om Ronja Rövardotter – mustigare, farligare och mer realistisk – och nya illustrationer till Bröderna Lejonhjärta av konstnären Jesper Waldersten och bilderboken Vi på Saltkråkan av Maria Nilsson Thore.

Det är ett sätt att hedra ett stort författarskap, som fortfarande talar till oss i vår tid. Och ingenting av det gamla, ikoniska har försvunnit: Ilon Wiklands underbara illustrationer av både Vi på Saltkråkan och Bröderna Lejonhjärta finns ju kvar för den som vill.

Jag läser också i recensionerna av nya Vi på Saltkråkan, att flera recensenter menar att man borde passat på att ”ta ut svängarna” mer (se till exempel Aftonbladet och Expressen). Det är lite oklart vad som menas, för om den främsta målgruppen ändå är unga människor – så kallade barn – så räcker spänningen och känslorna gott och väl, utan att Saltkråkan också behöver få besök av gängkriminella, narkotikasmugglare eller Sverigedemokrater.

Farbror Melker

Sommaridyllen är kvar även i den nya Saltkråkan. Det kan kanske upplevas som omodernt. Men det är fortfarande faktiskt inte svårt att hitta den sortens relativt oförstörda sommarparadis på små öar här och där – dock oftast med mobiltäckning och tyvärr ljudmässigt infekterade av vattenskotrar och snabba motorbåtar.

Det jag själv var mest undrande inför nyinspelningarna var hur det skulle gå att göra en ny gestaltning av farbror Melker. Torsten Lilliecronas tidigare version har kastat långa skuggor efter sig. Men Henrik Norléns tolkning är strålande, både mer trovärdig och mer djup. Och plötsligt har vi vuxna tittare fått någon att inte bara skratta åt, utan också känna igen oss i.

Jag hoppas och gissar att en säsong 2 av Saltkråkan redan är på gång. Det känns nästan oundvikligt efter detta.

Så får väl Ulf Brunnberg och andra gnällgubbar fortsätta tro att allting var bättre förr.

Foto: Johan Paulin/SVT