Liberal spagat - eller falsett?

Ett år kvar till valet och Liberalerna ser ut att skena rakt ut från riksdagen. De dagsfärska mätningarna har cementerat fast partiets katastrofala siffror, långt nedanför spärren till riksdagen. Det finns egentligen bara en sak som kan rädda Liberalerna i dagsläget. Och det är att man särskiljer sig och helt enkelt lämnar regeringen. Nu. Till det finns åtminstone ett starkt skäl: klimatpolitiken. Den liberala klimat- och miljöministern Romina Pourmokhtari är den som hittills fått bära hundhuvudet för att Tidö-regeringen missar tidigare uppsatta klimatmål och att koldioxidutsläppen drastiskt har ökat under hennes ledning, så pass att vi riskerar böter från EU.

Det är Sverigedemokraterna i Tidö-gänget som bromsar och sätter käppar i hjulen för hennes ambitioner: ”Jag tycker det är ganska uppenbart att jag går i spagat för att få ihop det som det är nu”, sa hon i en DN-intervju för snart ett år sedan, apropå de ständiga förhandlingarna med SD. ”Det är ett samarbete där jag behöver plocka fram argument och perspektiv som jag själv inte alltid har.”

Det enda som i dagsläget skulle ruska om väljarkåren rejält är därför att Pourmokhtari avgår, som en markering mot en politik hon egentligen inte vill stå bakom – och att övriga liberaler, som en följd av det, lämnar regeringen.

Ty varför ständigt vara nere i spagat, när man i stället kan gå upp i falsett?

Dels skulle ett starkt fokus hamna på partiet, dels skulle det väcka respekt hos en stor del av den liberala väljarkåren som varit och är kritiska till SD-samarbetet. Många skulle förmodligen återvända från både centern och socialdemokraterna.

I den stundande valdebatten innebär det också en friare roll. Som om en libero plötsligt dykt upp på planen och kör sin egen linje stenhårt och tydligt mot väljarna.

Alternativet – att bara harva på i spagat för att i huvudsak genomföra moderaternas, kristdemokraternas och sverigedemokraternas politik – kommer inte att leda till något liberalt lyft i opinionen. Framgångarna för specifik liberal politik i regeringen är hittills blygsamma och oavsett hur den nya partiledaren Mohamsson argumenterar kring detaljer i skolvärlden så gör det knappast att väljarna ser det som ett avgörande skäl till att rösta liberalt. Liberalerna skulle i stället kunna ta samma position som SD har. Det vill säga hedra Tidö-avtalet genom att stödja regeringen i riksdagen, i tillämpliga delar. Men också gå emot det som strider mot liberal anda och politik.

Det är egentligen bara en radikalt förändrad skolpolitik som skulle kunna få samma opinionsmässiga effekt. Men i så fall måste liberalerna lansera en stark vision, som löser såväl friskoleproblematiken som universitetens frihet, för- och grundskolans resursbrister och olikheter, utanförskapsproblemen och en närmast övertydlig budgetmässig jättesatsning på skolan. Men någon sådan vision har inte skymtat fram hittills, utan partiet har fastnat i slagord om skärmar eller pärmar och andra saker som inte förändrar något i grunden.    

Liberalerna har landsmöte i slutet av november. Det kan användas till att bädda för ett uttåg ur regeringen, exempelvis i december. Politiska avtal har ju liberalerna brutit förr. 

Alternativet är att fortsätta vara i spagat och samtidigt sitta fast med ena foten i en sverigedemokratisk rävsax.

Och om ett år därigenom tappa allt inflytande.