Kulturkanon och Kafka

Lotta Olsson skriver i DN idag om den uppflammande – men ändå lite matta – diskussionen kring en svensk kulturkanon. Ni vet, det där som Tidöpartierna föreslog i sitt beryktade avtal. ”Man ska hota med en kulturkanon ibland, för då börjar alla prata om kulturens betydelse” skriver Lotta Olsson. Och visst kan man bli uppiggad av en diskussion om vilka filmer, böcker, pjäser, konstverk och kompositioner som ska finnas med på en topplista. Men om nyttan av en statlig kulturkanon håller jag inte med.

Lotta Olsson berättar om lektorn Leif Alsheimer i Jönköping som för tjugofem år sedan skapade en kurs i skönlitteratur för sina juriststudenter, eftersom en av de blivande juristerna visade sig helt obekant med Franz Kafka. I dag har rektor Lars Strannegård på Handelshögskolan i Stockholm samma idé – folk som ska jobba i den finansiella, ekonomiska och industriella världen måste också ha klassisk bildning för att fungera. Lotta O hänvisar också till litteraturpedagogen Lena Kjersén Edman, vars enträgna arbete genom åren handlat om att inte bara lära barn läsa, utan också skapa djup i läsningen. Ett projekt med Kjersén Edman, bibliotekarier och lärare i Skogås för tjugo år sedan bestod bland annat av upprättandet av en kanon. Men det är en väsensskild skillnad mellan att rektorer, lärare, pedagoger och bibliotekarier skapar litteraturlistor eller läroplaner som inbegriper undervisning i kultur – och att en statlig kommitté gör det med en avgränsad nationell inriktning (vilket Tidöavtalet stipulerar). Det förra är en kunskapsöverföring från en levande människa till en annan, där en utbildad och engagerad lärare eller bibliotekarie delar med sig av sin under lång tid förvärvade kunskap. Det senare är däremot ett stelbent byråkratiskt tänkande som bor granne med både Strindberg och Kafka.

Bisarr pengarförstörelse

Den tänkta statliga satsningen på en pursvensk kulturkanon är ett bisarrt sätt att förstöra pengar. Ty lika mycket som en statlig kulturkanon ska definiera vad som är god svensk kultur – lika mycket exkluderar den all annan kultur som har omgett och omger oss. Efter att under många år följt retoriken på kulturområdet hos Tidöpartiernas starkaste parti, Sverigedemokraterna, så är det tydligt att i vart fall SD:s syfte är att minska mångfalden och sila bort det som inte har ett gediget svenskt ursprung. Vi lever i en tid där taket rasar in på Naturhistoriska riksmuseet. Där Nationalmuseum imploderar av trycket från höga el- och hyreskostnader. Där Symfoniorkestrar hånas för att de enbart levererar excellent musik utan att samtidigt sälja korv och reklam (som fotbollsklubbarna gör!) eller hitta andra sidoinkomster. Där den svenska riksdagsförvaltningen ömmar mer för sitt eget behov av nya möteslokaler och informationscentra, än för vår egen medeltida historia och därför tvingar Medeltidsmuseet i Stockholm att stänga på obestämd tid. I en sådan tid borde vi lägga våra gemensamma pengar på att upprätthålla kvalitet och tillgänglighet hos institutioner och kulturutövare - inte på att göra upp kostsamma förteckningar över vilka verk som är (och inte är) vårt svenska kulturarv.

Men behöver människor inte en kanon då?

Men behövs inte en kulturkanon då? Något som visar nyanlända vad som är vår kulturella bas? Eller för den delen också ursprungssvenskar med luckor i sin bildning (till exempel vice statsministrar som inte har kläm på vem som skrev Gösta Berlings saga och liknande)? Nej. Det som behövs är välutbildade och entusiastiska lärare, bibliotekarier, proppfulla skolbibliotek, museipedagoger, orkestrar, teatrar, skulpturer, bibliotek och kulturhus! Inte minst genom den skolverksamhet som alla kulturinstitutioner har, och genom mångfalden av tillgänglig konst och samlingar, så skapas automatiskt en ”svensk” kulturkanon. Den är säkert inte likadan i Piteå som i Malmö – men vad gör det? De som professionellt arbetar med musik, litteratur, konst och så vidare har gedigen kunskap även om klassikerna och har en god förmåga att väcka liv i såväl Stenhammar som Victoria Benedictsson. Politikens roll är att skapa förutsättningar för både utövare och publik att ta del av all kultur som produceras dagligen i det här landet, inte att sortera bland utbudet.

Till sist: vid sidan av det idiotiska och kostsamma förslaget om en svensk kulturkanon har Tidöavtalet också en förbisedd passus om ökad satsning på litteraturen i skolorna, där man vill stimulera bokläsning av både svensk och utländsk litteratur. Där är litteraturupplevelsen som sådan i centrum – i stället för ett ensidigt blängande på vad som kan vara svenskt. Det är bra, men det återstår att se vad det blir av det.