Det "bortskämda" Sverige och den onödiga musiken

Visste ni att Norrköpings kommun har visionen att bli ”en ledande kulturstad och Sveriges musikhuvudstad” om tolv år? Det är en smula förvånande, kan nog den tycka som läste det moderata kommunalrådet Sophia Jarls bombastiska debattartikel i Expressen (23/8), riktad mot ”kulturelitens privilegier”. Hela sommaren har debatten pågått om Norrköpings Symfoniorkester (SON som den kallas) och om försäljning av Louis de Geer-hallen, som är orkesterns hemmaplan. Debatten fick nationella vingar genom Stefan Jonssons artikel i DN häromdagen. Norrköping är en ekonomisk pressad kommun. Sophia Jarl är ledande moderat i det nya borgerliga styret där. Ett styre som är format på samma sätt som på riksplanet – M, KD och L regerar, med stöd av (eller press från) SD. Kanske inspirerad av umgänget med det sistnämnda partiet använder hon nu ett populistiskt, kulturfientligt språk. Här är det ”kultureliten” som kraftsamlar ”för att ha kvar sina privilegier som i mångt och mycket bekostas nästan fullt ut av skattekollektivet”.

Och som slutkläm: ”För mig är det en del av det bortskämda Sverige.”

Sophia Jarl verkar helt enkelt vara ute efter att profilera sig genom att ställa vård-skola-omsorg mot finkultur. Genom att ge sig på kulturens anslag vill hon ge sken av att vara gedigen i sin politik kring skola och vård. Mycket väsen, lite ull Men det hela handlar egentligen inte om pengarna. De är nämligen peanuts i sammanhanget.

Kommunalrådet vill att symfoniorkestern ska öka sina egna intäkter något (hur mycket har hon inte preciserat). Då ska man veta att Norrköpings kommuns TOTALA kostnad för sin symfoniorkester uppgår till 0,6 % av kommunens hela kostnadsbudget för nästa år. En ökad egenfinansiering kanske skulle kunna få ner det till 0,5 % om man är väldigt lyckosam. Så även om orkestern skrapar in några miljoner kronor ytterligare så kommer det inte på långa vägar att lösa Norrköpings problem med att hitta behöriga lärare eller sjuksköterskor. Mycket väsen för ganska lite ull alltså. Så vad handlar det om egentligen? Läser man t ex den förre Timbro-debattören Mattias Svenssons ledare i Svenska Dagbladet (24/8) där han ger sitt fulla stöd till Sophia Jarl, så förstår man att det snarare rör sig om en sedan länge uppdämd nyliberal ilska mot ”kulturkotteriet” och ”medelklasslobbyn”. Enligt Svensson är kulturkotteriet så ”ideologiskt konformt” (med vilket väl antagligen avses vänstervridet) att de inte ens kan ”betala några kronor mer för sina kulturupplevelser” utan att ”skrika i högan sky”. Det vill säga det som Jarl betecknar som ”bortskämt”. Den nyliberalt ansatte Mattias Svensson skrev redan 2006 i Expressen att ”Kulturen är en privatsak, och den bästa kulturpolitiken är ingen alls.” I samma artikel hoppades han med stor eufori att den nyutnämnda moderata kulturministern Cecilia Stegö Chilò skulle lägga ner Kulturdepartementet och äntligen göra upp med ”bidragskulturen” (vilket hon inte hann, eftersom hon tvingades avgå efter tio dagar).

Sådana nyliberala tongångar – att den kultur som inte kan fixa sina egna intäkter saknar berättigande – kommer och går. De är ett försök att bryta sönder de etablerade kulturinstitutionerna, som genom sin självständighet och obstinata sätt att hävda sin konstnärliga profession länge varit en nagel i ögat på högern. (Det hjälper inte ens att en orkester spelar Wagner, den är nog ändå lite vänstervriden enligt nyliberalerna.) Attackerna drabbar både orkestrar, museer och teatrar.

Inga vanliga företag

Det Sophia Jarl – och många kommunpolitiker och debattörer med henne – inte vill begripa är att en symfoniorkester (eller en opera eller en teater) inte är vanliga företag. Andra kommunala bolag kan möjligen bättra på sin resultaträkning genom att höja hyror, köpa in ny teknik eller eltaxor, eftersom folk måste bo och ha el. Men en symfoniorkester kan varken höja biljettpriset ohemult mycket eller tvinga folk att gå på konsert. Det som en symfoniorkester producerar kan inte ha sin utgångspunkt i ett lönsamhetstänk eller rationaliseringstänk. Uppdraget är något annat: att samla specialister som framför excellent symfonisk musik, att hålla kunskap vid liv, föra över den till nya människor och musiker och värna en tradition som innehåller både smalt och brett. Och att ge många människor i området olika möjligheter till upplevelser. Man kan förstås – som Mattias Svensson i artikeln från 2006 – tycka att kultur blir kvalitativt bättre om den sköts inom ramen för marknader och civilsamhälle. Men då har man i samma stund sagt adjö till århundraden av kulturellt skapande och helt hamnat i ett volatilt tillstånd av enbart popularitet och lönsamhetskalkyler. Man har då heller inte förstått ett uns av vad som egentligen skapar populär kultur, oavsett om den är kommersiell eller bedrivs med offentligt stöd – nämligen det ständigt pågående växelspelet och inspirerande utbytet mellan gammalt och nytt, litet och stort, enkelt och komplext.

Det är inget fel i att – som Sophia Jarl - önska att en kulturinstitution ska bli mindre beroende av anslag och i stället försöka hitta annan finansiering. Men för en symfoniorkester är det som sagt en ekvation som är omöjlig få ihop, annat än marginellt. Det enda kraftfulla sätt en symfoniorkester kan förbättra sitt ekonomiska resultat på är att minska antalet musiker – men då blir det som att ett fotbollslag i ekonomisk kris går ner på sju man i stället för elva. De kan fortfarande spela fotboll, men särskilt bra lär det inte bli. Kungen och Drottningen också! Till sist: När hon nu ändå är i farten, så kanske Sophia Jarl även kan ålägga kommunfullmäktige i Norrköping att öka sina egna intäkter. Fullmäktige är också en öppen publik verksamhet som strävar efter att medborgarna ska lyssna. Så varför inte ta betalt av åhörarna, sälj kaffe och vin i pauserna, tryck upp snygga programblad och var roligare när ni står i talarstolen. Och sjung! Och på riksplanet ser jag verkligen fram emot att den moderata kulturministern Parisa Liljestrand sätter sig ner med Kungen och Drottningen och befaller hovet att öka sina egenintäkter. Kommersiellt glitter är ju ändå härligare än statsfinansierat. Hovet har ju dessutom ett väl inarbetat varumärke, så hur svårt kan det va?