Astrid Lindgrens kokbok - en egen kulturkanon!

Varning! Den här texten är rätt och slätt ohöljd reklam för Astrid Lindgrens sommarkokbok. Men också en fundering kring begreppet kulturkanon.

Häromdagen rapporterade nämligen TT att även mat ska ingå i den svenska kulturkanon som i augusti ska presenteras av utredaren Lars Trägårdh. Det lät nästan som om hans kommitté i sista stund kommit på att mat också kan vara kultur.

Men kommittén hade egentligen inte behövt anstränga sig särskilt mycket (om de nu har gjort det) beträffande maten. Det räcker faktiskt med de två böckerna med Astrid Lindgrens berättelser, matminnen och recept: Sommaren är min och den häromåret utgivna Min barndoms jul.

På köpet hade kommittén då också fått en rad berättelser om högtiderna, hur man lekte förr, hur man firade och vad man åt. Förutom naturligtvis många recept från Astrid Lindgrens familjekök; recept som Fredrik Eriksson och hans stab på Långbro värdhus i Älvsjö mejslat ut och delvis moderniserat, med god hjälp av den matkunniga och skickliga personal som finns idag på Astrid Lindgrens värld i Vimmerby.

Så hur mycket en statlig kommitté än tänker så kommer man knappast att kunna krångla sig förbi exempelvis Farbror Melkers abborrgryta, några olika sorters sillar, fläskkotletter, kroppkakor, kalv i dillsås och jordgubbstårta. Eller för den delen: allt det smaskiga som fanns med på det stora tabberaset i Katthult!

Otydliga syften

Jag har länge varit skeptisk till kulturministerns prestigeprojekt ”En svensk kulturkanon”. Framför allt eftersom projektet har obegripligt otydliga syften, som inte alls går hand i hand med övrig kulturpolitik.

Regeringen sänker anslaget till ”allmän kulturverksamhet” med 14,5 miljoner om året och rycker bort stora medel från studieförbunden, i akt och mening att kunna öka den statliga styrningen och kontrollen av den sortens fri bildningsverksamhet.

Det harmonierar förfärligt dåligt med ambitionen att stärka den svenska kulturen hos medborgarna.     

Kulturminister Parisa Liljestrandh hävdar att kulturkanonprojektet handlar om att svensk kultur ska bli mer lättillgänglig för nyanlända och invandrare, varpå de förväntas bli mer delaktiga. Det är en god ambition. Sverigedemokraterna, som mer eller mindre beställt utredningen, är däremot i första hand ute efter att bekämpa den mångfald som invandringen inspirerar till inom kulturen. För dem handlar en kulturkanon om att göra Sweden great again, det vill säga: fram med nyckelharporna och bort med bongotrummorna! Det är en inskränkt ambition.

Den likstela kanonen

Kultur i olika former är alltid i rörelse. Precis som hela mänsklighetens alla tankar och idéer. Allt föds på nytt i varje sekund, omformas och utvecklas, korrigeras och stöps om.

Därför är en statligt framtagen kulturkanon redan likstel när den föds. Även om Trägårdhs kulturkanon, enligt uppgift, kommer att lista 100 olika äldre betydelsefulla svenska verk inom kategorierna konst och samhälle, så rör den inte på sig. Verken är döda och minst femtio år gamla. För en ung nyanländ invandrare är exempelvis Herr Arnes penningar förmodligen ytterst svårtillgänglig, med eller utan en kanon, oavsett vad kulturministern hoppas.

En statlig lista eller utredning kan inte väcka döda till liv. Det kan bara en rejäl satsning på vår största kulturinstitution (grundskolan) göra.

Men då uppstår omedelbart nästa fråga: ska verkligen de anslagshöjningar som regeringen hittills försett skolan med – till exempel vad gäller Skapande skola -  i första hand gå till att få eleverna att plugga in svensk kulturhistoria? Det vill säga, i värsta fall:  läsa Kejsarn av Portugallien, lyssna på Dag Wirén, studera Sergel, Milles och Zorn, se Victor Sjöströms Tösen från Stormyrtorpet och lära sig dansa Oxdansen?

Eller ska en utbildning värd namnet göra elever på alla stadier öppna mot världens alla kulturyttringar och idéer?

Don Quijote-projekt

Kulturkanonprojektet är illa förberett. Direktivet från regeringen saknar riktning, det saknar avnämare, det saknar en bärande idé (förutom den isolerade nationalistiska som Sverigedemokraterna har). Det saknar pengar för ett kreativt implementerande, det saknar en analys av vad kultur egentligen är och ska vara i ett dynamiskt och inkluderande samhälle. (Som en jämförelse: den regering som vill få ungdomar att idrotta mer tillsätter inte en statlig kommitté som ska göra en lista över de hundra  bästa svenska idrottsprestationerna eller vilka idrottsplatser som var i bäst skick på 1950-talet eller ens vilka sporter som är genuint svenska. En sådan regering satsar i stället på att ge rejäla stöd till de entusiaster som idag bygger upp idrottsrörelsen – oavsett idrott och oavsett härkomst. )    

Jag hoppas förstås på det bästa när kommittén lägger fram sitt arbete den 30 augusti i år, men befarar det värsta. Detta Don Quijote-projekt kämpar mot inbillade väderkvarnar istället för att ta itu med dom riktiga: höj de unga medborgarnas utbildnings- och bildningsnivå, satsa rejält på skolor, bibliotek och kulturinstitutioner, bygg bort segregationen, skapa fler mötesplatser och bejaka pluralism och mångfald (vilket absolut inte står i motsats till att samtidigt bekämpa extremism)!

Så borde det vara inom det vida kulturområde som vi alla är så beroende av. Där svensk kultur är en stomme – och vi ska förstås både läsa, se och lyssna till alla våra gamla mästare inom litteratur, konst och musik! – men där insikten om världens alla inspirationskällor är stark och nyfikenheten på resten av världen är stor. Både för utövare, oss i publiken och de som för tillfället råkar vara kulturministrar.

Men, som sagt. Börja gärna med att läsa Sommaren är min, Astrid Lindgrens sommarkokbok. Förövrigt en perfekt sommarpresent - köp den här!