Kulturen gnäller - som vanligt!

När kulturminister Parisa Liljestrand idag - inte utan stolthet som det såg ut - lade fram sin och regeringens kulturbudget blev det som vanligt. Det vill säga: kulturfolket började ”gnälla” och ville omedelbart ha mer pengar. Till glädje för alla som avskyr det de kallar "kultureliten" blev alltså ritualen intakt. Och undra på det. Kulturbudgeten är snål, och det är svårt att hitta visionen bakom den. Men man får väl lyssna på vad kulturministern själv säger.

"Satsning" på museer

En av de ”satsningar” som Parisa Liljestrand framhåller i den kommande budgeten gäller fyra av de stora stiftelsemuseerna: Skansen, Nordiska museet, Tekniska museet och Arbetets museum. 7 miljoner extra ska årligen anslås till vart och ett av muséerna, fram till 2028. Det låter möjligen mycket. Och kanske är det en slags satsning. Men tittar man på exempelvis Nordiska museet, så har de statliga anslagen till verksamheten hittills legat helt still under den här regeringsperioden. Oavsett inflation och prisökningar.

Museet har därför kraftigt minskat sina kostnader. Om man tänker på att verksamheten totalt kostar i runda slängar 200 miljoner om året, så är den nya ”satsningen” på 7 miljoner så klart välkommen, men ändå ganska blygsam i det stora hela. Vi talar ändå om ett av Sveriges största prestigemuséer, med fantastiska och välbesökta utställningar.  

Kanske är det därför som Riksförbundet Sveriges Museer – i vars styrelse jag tidigare suttit – endast klappar lite avmätt i händerna. Några miljoner till de stora museerna, javisst – men de totala anslagen till övriga utvalda museer i Sverige (nåja, över hälften av dem ligger i Stockholm) har i praktiken minskat, om man räknar bort de 4,5 miljoner som Riksförbundet får för att göra en utredning om nationella entrébiljetter.

Trots regeringens högstämda tal om det svenska kulturarvets betydelse, så är det dessutom svårt att hitta någon speciell omsorg om de regionala (länsmuseernas) verksamhet. Det är en fråga som man helt enkelt lämpar över på regionerna och Kulturrådet.

Så mycket var det kulturarvet värt, skulle man kunna säga.

Barn eller kyrkor? 

Läsfrämjandet då? Ja, det är naturligtvis av godo att mycket pengar (40 miljoner) går riktat till folkbibliotekens läsfrämjande arbete med barn och unga, samt att det framgångsrika Berättarministeriet får 30 miljoner kronor för att arbeta vidare i utsatta områden. ”Sverige befinner sig i en läskris” proklamerar kulturministern och menar att pengarna kommer att vända utvecklingen. Men om landet verkligen befinner sig i en ”läskris” – vilket jag inte betvivlar – så är det alarmerande lite pengar till alarmerande få insatser.

För att få perspektiv på insatserna kan man notera att Tidö-budgeten förra året plussade på ytterligare 30 miljoner på ”kyrkoantikvarisk ersättning” till Svenska kyrkan – alltså lika mycket som Berättarministeriet får i årets budget för sitt arbete med läsning i utsatta områden.

Totalt i budgeten för 2026 föreslås – håll i er nu – hela 490 miljoner kronor till ”kyrkoantikvariska ersättningar”. Tusentals kyrkorum (som ägs av den kyrka som inte längre är statlig och som dessutom tappar medlemmar) anses alltså betydligt viktigare att vårda och bevara än den uppväxande lilla skara unga svenskar som snart inte ens kan läsa ordet PSALMBOK utan att staka sig.

Den prioriteringen har inte Parisa Liljestrand hittat på. Den är sen gammalt.      

Dansbandsvisionen

Slutligen: kulturpolitik är politik. Därför låtsades Parisa Liljestrand under dagens presskonferens att det bedrövliga underhållet av Operan i Stockholm, Nationalmuseum med mera är ett arv från den förra (socialdemokratiska) regeringen.

Fel, fel. Det är ett gemensamt arv, även från den borgerliga regeringen, som leddes av Fredrik Reinfeldt. Riksdagen noterade redan 2010 att både Operan och Nationalmuseum var i starkt behov av renovering. Kunde det ha gjorts mer redan då? Javisst.  

Kulturpengar är alltid omtvistade och det ska nog fan vara kulturminister.  Många kulturbudgetar följer upptrampade spår, med små justeringar. Och även om den nya kulturbudgeten är en mindre andel av helheten än på flera decennier, så kan inte socialdemokratiska kulturpolitiker brösta upp sig för mycket – skillnaderna är trots allt inte så avgörande stora vad gäller volymen.

Men det är också det som blir lite visionslöst. Och kanske är det tur? Sverige kanske ska förskonas från en kulturminister med allt för vildsinta eller urvattnade visioner.

Bara några minuter in i sin presskonferens idag fick Parisa Liljestrand det att låta som en efterlängtad kulturpolitisk åtgärd att dansband och kammarmusik nu jämställs vad gäller momsen. ”Skattesystemet har på högst oklara grunder gynnat kammarmusik framför dansband”, som hon sa.

Det är både betecknande och lite sorgligt att hon inte har förstått varför. Men det blir kul för Lasse Stefanz, Hasses Lada och Stenungsbaden som nu kan sänka priserna för de som hittills bara haft råd att njuta av lågskattekvartetter av Dvorák och tvingats avstå högmomsade ”De sista ljuva åren” ...