Äntligen kulturkanon!

Armlängds avstånd? Bild: Regeringskansliet

Det stolta Tidö-projektet Kulturkanon – hur blev det till sist?

Tja, en ganska förväntad byråkratisk-akademisk produkt, som fingrar på lite av varje ur Sveriges kulturella och industriella historia.

Användbar? Tveksamt.

Till och med beställaren, den moderata kulturministern Parisa Liljestrand, verkade vilsen när hon fick frågan om vad som ska hända nu med kommitténs förslag:

”Det är för tidigt att säga någonting om hur det ska se ut, var det ska användas eller ens OM det ska göra det” sa hon ordagrant vid presskonferensen.

Kanske en olycklig slip of the tongue, men nog avspeglar uttalandet en utomordentligt svag kulturpolitisk ambition och idé. Kommitténs förslag ska ut på remiss, sen får regeringen se.

Denna vaga ambition är också synlig genom att kulturens andel av statens budget numera är mindre än på tjugo år. Den nya listan från kanonkommittén väger knappast upp bristen på replokaler, stöd till teatergrupper, fria konstnärer, små och stora kulturinstitutioner et cetera.

Kulturministern hoppades under presskonferensen idag att kanon ska diskuteras på arbetsplatser och vid köksbord. Så kanske det blir också. Vem har inte synpunkter på att exempelvis Selma Lagerlöf, Sjöwall-Wahlöö och Viggen (men inte Fredrika Bremer, Stiernhielm eller Flygande Tunnan!) är med på listorna?

Fast min gissning är att den diskussionen främst kommer att föras av människor som redan är inkluderade i kulturlivet. Ungefär som idag.

Mer kontroversiellt 

Betydligt viktigare – och i mina ögon mer kontroversiellt än själva listan – är det som Lars Trägårdhs kommitté också föreslår i utredningen. Nämligen en offensiv strategi för att, mycket kraftfullare än hittills, betona ett nationellt och lokalt kulturarv hos olika institutioner.

Det är en slags förstärkt nationalism, som utgår från den obevisade hypotesen att endast den renodlat svenska historien kan öka värdegemenskapen i vårt land.   Kommittén föreslår därför ändringar i kurs- och läroplaner på olika nivåer, nya läromedel, nya lärarhandledningar och stimulanser för ”lärare som vill integrera kanon i sin undervisning.” Trägårdhs kommitté vill också ”koppla kulturkanon” till den fria folkbildningen, allt från ”slöjd till sport, spel, mat, folkmusik och mycket annat i undervisningen”. Som en snabbåtgärd föreslår kommittén dessutom att 20 miljoner i kommande kulturbudgetar avsätts till länsmuséer och andra kulturaktörer enbart för att initiera regionala kanonprojekt. Småpengar, men ändå en styrning. På så vis kan kommitténs förslag (men inte själva listorna på de hundra verken) så småningom bli användbara, i synnerhet för de som vill påverka folket i en mer nationalistisk riktning.  

Motreaktion

Det är ingen tvekan om att kommitténs förslag – i Lars Trägårdhs anda – är en motreaktion mot det moderna, mångkulturella samhälle vi på många sätt har idag. Det är för att vi ”riktat blicken bort från svensk kultur och historia” som Sverige är ett ”splittrat” land, enligt kommittén. Det är ju också, som bekant, en uppfattning som delas av riksdagens andra största parti, Sverigedemokraterna.

Skulle Sverige alltså bli mindre segregerat och splittrat om vi trycker undan mer främmande kulturformer och i stället blir mer medvetna om vår nationella historia och läser våra gamla goda författare?

Nej. Segregation, bristande integration, kriminalitet och upplösta normer har framför allt andra orsaker: ekonomisk ojämlikhet, skol- och bostadspolitik, konsumtionshets och allt annat som finns inom de andra politikområdena. Men inte inom kulturen.

Sedan är det en helt annan sak att denna statliga kulturkanon förvisso innehåller ett antal riktigt bra verk och centrala byggnader, om än med diverse spretiga motiveringar. Men allt annat hade ju varit konstigt och ett totalt fiasko. Eller ”knäppt”, för att låna kulturministerns ord.

Därmed lägger vi utredningen till handlingarna. Tills vidare i alla fall.