Det Forssellska dilemmat

För ungefär tjugo år sedan arbetade jag som kriminalreporter. Vid ett tillfälle gjorde polisen ett tillslag mot ett gäng unga nazister i Trollhättan. En polis berättade att de i ett pojkrum hittat mängder av nazistisk propaganda: skrifter, en hakkorsflagga på väggen och ett inramat porträtt av Adolf Hitler.

Jag frågade hur i all världen det var möjligt att killens föräldrar inte reagerat på sonens extrema och rasistiska åsikter. Polismannens uppgivna svar var lika kort som nedslående: - Tja, de tycker väl likadant... Det svaret har stannat kvar hos mig sedan dess. Det fick mig att fundera över vilken roll hemmet spelar i att forma våra värderingar – och det är en fråga som plötsligt känns än mer aktuell i dag.

Som bekant skakas nu regeringen av uppgifterna om att migrationsminister Johan Forssells 16-årige son nyligen varit aktiv i den extremnationalistiska rörelsen. Ingen tror väl dock på allvar att Forssell uppmuntrat sin sons engagemang. Familjens inre liv känner vi inte till, och vi ska heller inte spekulera i det. Men fallet aktualiserar en större fråga: hur pratar vi hemma - och vad sänder vi omedvetet (eller medvetet för all del) vidare till våra barn och ungdomar? Och hur stark kontakt har vi med våra ungas tankemönster? Kanske kan vi kalla det för "det Forssellska dilemmat"?

Vardagens språk polariserar

Det är lätt att visa upp rätt värderingar offentligt: jämlikhet, tolerans, respekt. Men vad säger vi egentligen när vi sitter vid köksbordet? Hur talar vi om invandring och invandrare, om kvinnor, om miljöaktivister, om rika och fattiga, om regeringen och skatterna – när vi inte tror att någon utomstående lyssnar?

Det är i det vardagliga språket som polariseringen och radikaliseringen börjar. Orden vi använder blir till värderingar. När vi slentrianmässigt pratar om "invandrare" och "svenskar" som en homogen grupp, eller när vi använder "vänster" eller "höger" som skällsord, tappar vi nyanserna. Vi förenklar – och fördomarna får fäste.

EU-parlamentarikern Alice Teodorescu Måwe, till exempel, använder ofta begreppet ”vänster” som om det vore ett paket med åsikter man kan ogilla i klump. Det blir till slagord, inte analys eller kritik riktad med precision. Det polariserar samtalet snarare än diskuterar olika aspekter.

Vi har under snart ett decennium kunnat följa hur språket i amerikansk politik – med Donald Trumps retorik som exempel – förvandlats till ett verktyg för splittring. När lögner upprepas tillräckligt ofta blir de politisk strategi. När grupper ställs mot varandra växer hat, inte förståelse.

Och vi står inte fria från det i Sverige.

Klyftorna växer - om vi inte ser upp!

Det tragiska i fallet med Forssells son är förstås hans högerextrema aktiviteter, men också att det var journalister – och inte föräldrarna! – som upptäckte det. Dessutom så sent som för några veckor sedan. Det är viktigt och bra av Forssell att utan omsvep hålla med om att Expos granskning är värdefull och viktig (vilket han gjorde i TV4:s intervju i morse). Frågan är dock vad som hade hänt med sonens radikalisering om inte journalisterna på Expo hade kartlagt och avslöjat hans aktiviteter, som tydligen pågått i ett års tid? Hade hans utveckling bromsats ändå till slut - eller inte? Att det var journalister som avslöjade den unge sonens aktiviteter vittnar om en allt större klyfta mellan generationerna. Barn och ungdomar lever i hög grad parallella liv både i verkligheten och online, ofta i digitala gemenskaper dit vuxna inte har tillträde. Eller inte skaffar sig tillträde (vi vuxna är bra på att skylla på tidsbrist, träningstider, krävande jobb etc), trots att det är vad vi borde göra.

När den sociala kontrollen försvagas – inte den auktoritära, utan den omtänksamma, närvarande – tappar vi kontakt med vad våra närmaste faktiskt tänker, känner och gör.

Ord spelar roll. Språket vi använder i det lilla, privata, formar det stora, samhälleliga. Den respekt vi visar i vår vardag är inte bara en spegel av våra värderingar – den är också ett arv vi lämnar vidare.

Föräldraskapet får aldrig låta sig övertrumfas av extremister och destruktiva krafter på nätet. Det gäller såväl välbärgade ministrar som fattiga föräldrar i utanförskapsområden. Alla bär vi säkert en del underlåtenhetssynder i förhållande till våra barn. Men att sätta upp en mental och tydlig gräns mot politisk och ideologisk extremism måste ändå vara en av de viktigaste uppgifterna vi alla har. Det börjar, som sagt, med orden vi använder. Foto: TV4