Den heta katten på plåttaket

Jag ser fredagskvällens premiär av Katt på hett plåttak och blir glad över att Göteborgs Stadsteater mer och mer återerövrar teaterns grundelement: texten och skådespeleriet.

Några förlorade år har det allt varit fram till nu – med gags, lösnäsor, tjosan-hejsan och skräniga musikakter. Men under nya konstnärliga chefen Linda Zachrison har teatern åter börjar spela teater på allvar. I alla fall nästan.

Katt på hett plåttak är Tennesee Williams berömda relationsdrama från 1955, filmatiserat och ofta spelat. Allmängiltigt förstås i sin tematik om hur vi lever våra privata liv i lögn, intriger och maktspel. Frågan om homosexualitet är väl inte lika brännande idag som då, men av någon obegriplig anledning fortfarande kontroversiell på sina håll.

Text eller visuellt

Teaterpjäser kan spelas på två sätt. Antingen är texten underordnad, till förmån för ett starkt visuellt och poetiskt berättande. Eller också placeras texten längst fram på scenen och betyder något avgörande.

Båda har sina förtjänster och blandningar är förstås inte ovanliga. I Sunil Munchis regi på Stadsteatern i Göteborg är texten central, medan scenbilden och koreografin är enkel och inte spektakulär (men för all del vacker, med ett ständigt skiftande orosmoln som hänger över spelet). Allt tilldrar sig i ett enda rum – inte ens en glasskärva städas undan under pausen – och även om rummet är öppet mot en värld utanför så blir det klaustrofobiskt.

Maggie imponerar

Caroline Söderströms Maggie är det nav som pjäsen egentligen kretsar kring. Hon mejslar ut sin kämpande, sorgsna, cyniska och ilskna kvinna med ett intensivt skådespeleri, där hon aldrig tappar greppet om sin karaktär. Hon blir trovärdig och drabbade i sin sorgliga kvinno- och offerroll. I växelspelet med Jesper Söderblom har hon total tajming. Imponerande.

När Dag Malmberg (som pappan) och Carina M Johansson (som mamman) träder in på scenen flyttas texten ännu en bit framåt. Båda driver på, är rutinerat utsökta i att gestalta sina karaktärer. Varenda stavelse och varenda uttryck går fram. Det är två skådespelare som kan jobbet, helt enkelt. Låt vara att de i någon mån kopierar sig själva en smula och ibland är lite mer slap-stick-roliga än vad textens själ egentligen är.

Mer smärta!

Katt på hett plåttak på Göteborgs Stadsteater försöker dock inte larma och göra sig till. Det är befriande. Det här är en föreställning som mestadels tar orden på allvar, som vill något. Jag personligen kan dock önska att man vridit om smärtan ytterligare. Grävt djupare. Gestaltat ännu mer förtvivlan och kaos. Ibland hemfaller ensemblen åt att göra lustifikationer av repliker som egentligen är djupt tragiska, blodigt sårande och berörande i sin igenkänning. Jag tror att ensemblen på Stadsteatern måste sluta tro att varje pjäs i någon mån också måste vara en fars. Lita på texten och gå djupare i den – det är mitt enkla och något okvalificerade men välmenande råd!. Med det sagt: Tennesee Williams är alltid bra, och Stadsteatern gör honom rättvisa. Så gå för guds skull och se pjäsen!    Foto: Jens Sehtzman / Göteborgs Stadsteater