Kultur är mer än rövrok och stångstörtning



Det är inte överraskande att två Sverigedemokrater i Göteborg rycker ut i strid för att försvara regeringsförslaget om kulturkanon. De gör det i Göteborgs-Posten den 31/10 och tror sig därmed kunna hjälpa mig att begripa vad det egentligen handlar om. Men nej. Sverigedemokraterna Jörgen Fogelklou och Rasmus Ragnarsson hjälper mig inte alls att förstå vitsen med regeringens proklamerade svenska kulturkanon.


Snarare bekräftar deras resonemang det jag hävdar: nämligen att det handlar om symbolpolitik, i enlighet med Sverigedemokraternas radikala nationalism. Partiets kulturpolitiska mål är ju att ”stödja projekt som syftar till den nationella identitetens bevarande”. Här är mitt svar i GP:

Nöjer sig med förhoppningar

Att en kulturkanon är en hjärtefråga för SD behöver i och för sig inte betyda att idén är dålig. Men det återstår för Fogelklou och Ragnarsson att visa att den är bra.

I sitt svar nöjer de sig med förhoppningar. En omfattande kanon kan bli en ”introduktion till det svenska kulturarvet” och få människor att hitta ”kulturella storheter”, heter det. De målar upp bilden av människor som ”famlar i mörkret”, men plötsligt räddas av en officiell kulturkanon. Det är minst sagt naivt. Kultur och konst överförs inte på det viset.


I Tidöavtalet – som Fogelklou och Ragnarsson felaktigt tror att jag inte har läst - finns en utmärkt passage om litteratur i skolan. Där föreslås att läsning och läsförståelse ska få större plats i kursplanerna i framtiden. Läslistor ska tas fram av experter på litteratur och pedagogik och innehålla både svenska och – nota bene! - internationella skönlitterära verk.


Det är ett konkret och genomtänkt förslag, eftersom det redan finns en organisation (skolan) som kan implementera idén och få den att verkligen spela roll för barns och ungdomars skolning i både svensk och utländsk litteratur.

När det gäller en helsvensk kulturkanon så har ännu ingen – allra minst Fogelklou och Ragnarsson – förklarat på vilket sätt en officiell förteckning ska få folk att rusa till bibliotek och konsertsalar i akt och mening att exempelvis låna Sven Delblanc eller lyssna till Allan Petterssons sjua. Stångstörtning och rövkrok Ingen vore förstås gladare än jag om det skulle ske. Men jag är fortfarande övertygad om att en betydligt säkrare väg till att stärka det svenska kulturarvet – i dess breda och underbara mening – är en rejäl satsning på kulturskolan, på lärarutbildningen, på skolbibliotek och skapande skola och landets alla kulturinstitutioner.

Det är kulturella aktiviteter – som de många människorna lockas till – som ökar sammanhållningen och förståelsen mellan alla olika människor som lever i Sverige. Inte en officiell lista på vad som är ”svenskt”.

Men de radikala nationalisternas kultursyn handlar tyvärr sällan om ömsesidig förståelse och kulturellt utbyte. Där kommer stångstörtning och rövkrok alltid att vara mer värt än argentinsk tango. Det är verkligen att fastna i dåtiden.

Utvalda inlägg
Senaste inlägg
Arkiv
Sök efter taggar
Följ oss
  • Facebook Basic Square
  • Twitter Basic Square
  • Google+ Basic Square