Inte bara en trashad kristallstol

Man är turist. Man går på museum. Man vill så gärna ta ett foto framför ett skojigt konstverk. Man sätter sig. Konstverket rasar. Man smiter i väg.

Jag vet inte hur många gånger nu som jag har sett det nyss släppta filmklippet med mannen som tappar balansen och trashar den kristallbeströdda stolen på museet Palazzo Maffei i Verona. Det är omöjligt att hålla sig för skratt.

Slapstick fungerar alltid och övervakningsfilmen från museet är flimrig som en tidig stumfilm med Buster Keaton eller Charlie Chaplin. Klart man får garva.

Men: det söndersuttna konstverket hade faktiskt en stark verkshöjd. Verket är – eller snarare var – en hyllning eller prålig kommentar till Vincent van Goghs berömda målning från 1888, kallad Vincent van Goghs stol.

Den ursprungliga 1800-talsmålningen är ett exempel på enkelheten hos van Gogh, i motivvalet och i det raka, okomplicerade utförandet. En obetydlig stol blev genom van Goghs målning fylld av symboler och skönhet.

Swarowski-kristaller

Mannen bakom den kraschade kristallstolen heter Nicola Bolla. Han är en 62-årig konstnär från italienska Piemonte, som i många år har arbetat med att ge ikoniska föremål en ny betydelse, oftast genom att täcka dem i så kallade Swarowski-kristaller (som helt enkelt är slipat glas, men som ser lika dyrt och elegant ut som ädelstenar).

Ett välkänt exempel ur Bollas produktion är dödskallen Vanitas från 1997; en skalle som är täckt av kristaller (icke att förväxla med den mer berömda Damien Hirsts dödskalle –  som skapades först tio år efter Bollas verk).

Förutom konstnär så är Nicola Bolla också utbildad oftalmolog, och därmed intresserad av människans visuella system. Hans kristallöverströdda nutida stol är ett försök att ytterligare förgylla van Goghs skapelse – men så att vi samtidigt förstår att glittret enbart finns i våra ögon, det är vår blick som lyfter stolen till ytterligare en dimension. 

Tills vi råkar sätta oss på den. För då kraschar den.

Och då blir själva den händelsen till en iscensättning och installation i sig: se här hur bräcklig konsten kan vara! Allt värde finns i betraktarens ögon, inget värde finns i det materiella, ädelstenarna är bara enkla glasprismor!

Ty när den väl kom till användning höll den glittrande stolen inte ens för en medeltjock turist i sina bästa år. (Men händelsen gav onekligen en nästan misstänkt anlagd publicitetsskjuts åt såväl museum som Bolla himself.)

Klåfingrighet på många sätt

Hur många gångar har jag förresten själv inte försiktigt petat på något åtkomligt museiföremål, med en skräckblandad känsla av att någonting ska gå sönder eller välta? Ofta, måste jag erkänna.

Men klåfingrigheten kan ta sig många uttryck. Den värsta är politisk klåfingrighet. Det vill säga när folkvalda politiker på olika nivåer i kommuner, regioner och styrelser får för sig att deras mandat också handlar om att välja konst eller musik.

Det senaste exemplet är från Haparanda. Sveriges Radio rapporterar att politikerna valt en annan konstnärlig utsmyckning än den som en konstkunnig jury har rekommenderat. Man åberopar säkerhetsskäl (glasmobiler kan ju falla ner i huvudet på idrottande barn!), men utan att någon professionell säkerhetsanalys har gjorts. Det är som att politikerna i Haparanda på ett personligt plan anser sig ha mandat att ta ansvar för medborgarnas fysiska säkerhet och därför för säkerhets skull byter ut konstnärlig utsmyckning. Argumenten övertygar inte.

I Stockholm ville Sverigedemokratiska politiker (2018) bestämma konstutsmyckningarna i Slussens tunnelbana, med motiveringen att den etablerade konstnären Liv Strömquists konst är för intim, privat och ”sticker ut”. Haparanda och Stockholm är, som alla vet, bara två exempel på hur politiker, på oklara grunder, anser sig veta bäst inom kulturområdet.

Det är en politisk klåfingrighet som är långt värre än att sitta sönder en kristallbeströdd stol på ett museum.

Politiker på alla nivåer har faktiskt bara några självklara  uppgifter när det gäller kultur:

• se till att Sverige är en ledande kulturnation, där kulturen tillåts vara mångfaldig, jämlik och fri,

• se till att det finns goda förutsättningar att skapa och återskapa kultur på alla våra offentliga institutioner och bland fria kulturutövare

• slå vakt om och utveckla den professionella utbildningen inom olika kulturområden, alltifrån kommunala musikskolor till excellent utbildning på högskolenivå

• värna och finansiera den intellektuella infrastrukturen i vårt land, inkluderat oberoende public service och oberoende universitet

Det finns å andra sidan en uppgift som politiker på alla nivåer INTE har – och absolut inte SKA ha – när det gäller kultur:

• Det är inte politiker som ska göra de konstnärliga eller publika valen!

En politikers personliga  smak är lika betydelselös i det stora hela som min eller min grannes. Att gilla Kent eller Rachmaninov (eller båda!) är en smaksak, inte en politisk inriktning. Det är endast professionen som kan lägga en repertoar eller utställningsplan som ger kultur en bred och viktig betydelse för de många människorna. 

Håll tassarna borta!

Politiken ska visserligen ange ramarna, i synnerhet ekonomiskt. Men inte utifrån vad politiska företrädare eller partier anser ska spelas på teatrar och målas i ateljéer eller ljuda i konserthusen.

I stället borde politiken verka utifrån den övergripande idén om att ett starkt, spretigt, kvalificerat och mångfaldigt kulturliv är centralt för nationen som helhet. Även den kultur man personligen avskyr!

Och nota bene: begreppet ”armlängds avstånd” är en förskönande omskrivning av det betydligt rakare och sannare: ”Håll tassarna borta”!

För det fungerar på samma sätt som på museet i Verona - när politiker sätter sig för tungt på konstnärliga gestaltningar innebär det ofelbart att konsten och kulturen går sönder.

Bollas kristallstol är nu reparerad. Men går det ens att reparera ett kulturliv som trasas sönder av klåfingriga politiker?