Bokmässan 2023: Guillouska västar och Lagercrantzka recept

Ytterligare fyra dagar av föreläsningar och möten i ett ogripbart myller av människor är till ända.

Bokmässan i Göteborg håller med råge ställningarna som en av de viktigaste och roligaste levande knutpunkterna för samtal om kultur, läsning och samhälle.

Och även om scendekorationerna i år hade formen av en gravsten hoppas jag att Bokmässan aldrig försvinner. Samtidigt måste det noteras att detta är det svenska majoritetssamhällets arena. Jag gör kanske en väl snäv iakttagelse, men infekterat av mina fördomar så noterar jag ändå att av de runt 80 000 besökarna så har åtminstone nittio procent samma hudfärg. Det gäller även merparten av de städare som i folkvimlet tålmodigt försöker köra omkring gula vagnar med skräp och avfall från tömda papperskorgar. Men deras färg är en annan.

Sådana som jag lever med andra ord i ett majoritetssamhälle av privilegierade människor. vi har råd att gå på Bokmässa, vi har råd att köpa böcker.

Bokmässans invånare Den bokläsande allmänheten består, i alla fall av Bokmässans besökare att döma, av ett antal väl avgränsade kategorier: unga wanna-be-författare av kvinnligt (och undantagsvis manligt elelr odefinierat) kön, eller äldre kvinnliga bokcirkeldeltagare, eller äldre män med oklart ärende men ofta klädda i guillouska västar alternativt poppiga kepsar på toppen av en i övrigt säckig utstyrsel av Fjällräven-typ, eller rent kufiska män i bohemiska hattar, fransiga jackor och dragvagnskärror fullproppade med gratismaterial och tidskrifter om transcendental meditation blandat med biografier eller handböcker om hur du bygger din egen stengärdsgård. Sedan finns också autografjägarna och selfiesamlarna. Och många strävsamma bibliotekarier, lärare, läsaktivister och vanliga intresserade läsare.

Och förstås också mediemänniskorna, dit jag nog får räkna mig själv, varav en del anstränger sig till det yttersta för att verka oberörda om Lena Andersson, Martina Haag eller Horace Engdahl plötsligt råkar stå bredvid dem i rulltrappan. Vilket sker titt som tätt.

En uppstoppad hund Många seminarier har varit väldigt bra och välfyllda. Men det som grep mig mest var ett mycket glest besökt samtal med dramatikern och skådespelaren Staffan Göthe (ni vet, han med den underbara En uppstoppad hund, som är en av de mest spelade svenska pjäserna någonsin). Bland alla hundratals deckarförfattare i ropet, vars böcker antagligen makuleras inom några år, finns det vissa författare som är så långt ifrån dagsländor man kan komma. Jonas Hassen Khemiri är en sådan, Staffan Göthe en annan. Att lyssna till Staffans lågmälda berättelse om sin väg in i teatern och om sitt sätt att skriva teater och berättelser – alltid med utgångspunkt från skådespelarens möjligheter att ge publiken en gestaltning som betyder något – kändes plötsligt väldigt nära och äkta. Ett samtal som dessutom varsamt och kunnigt styrdes av Göteborgs Stadsteaters nya konstnärliga ledare, Linda Zachrison – vilket möjligen lovar gott för den framtida teaterkonsten i den här stan. Lagercrantz recept Den som är intresserad av gestaltning, teater, skrivande, författandets mysterier och magi, har enormt mycket att hämta på Bokmässan i Göteborg. Det är bara att lyfta på hatten för arrangörerna – än en gång. Och för den som vill bli författare levererade David Lagercrantz sitt framgångsrecept: löpning varje morgon, därefter neurotiskt och krampaktigt skrivande – ofta stört av lockrop från internets Skylla och Karybdis – hela dagen fram till den punkt då man äntligen får ta sig ett glas vin. Fast där tror jag att han ljuger. Det är ett bättre varumärke att vara ett slarvigt och neurotiskt geni, med samma brister som alla vi andra, än att vara ett in i helsikes effektivt och högproducerande geni. Vilket han ju egentligen är.