Propaganda-attack!


När den svenske statsministern Ingvar Carlsson var på statsbesök i Moskva i mitten på 1980-talet, fanns det de som hade hoppats på att få se ”Karlsson på taket” i stället.

Så enormt populär var och är Astrid Lindgren i Ryssland och av någon anledning är ”Karlsson på taket” den mest lästa boken. Astrid Lindgren har under många år varit den mest välkända symbolen för Sverige och det som den vanlige ryssen uppfattar som ”svenskt".

Därför är det inte alls förvånande att en desperat rysk propagandaorganisation nu använder Astrid Lindgrens goda namn för sina syften. Vid den svenska ambassaden i Moskva har busshållplatser dekorerats med stora reklamaffischer där kända svenska kulturpersoner pekas ut som nazister, däribland Lindgren. Den som vill montera ner en i grunden positiv bild av Sverige ger sig förstås på det mest folkkära man kan hitta.

Då kan vad om helst förvanskas och fulciteras. Vilket är exakt vad den ryska propagandan nu gör. Det handlar om ett kulturkrig, vars syfte är destabilisering, att skapa legitimitet för den egna aggressionen och påverka den inhemska opinionen.

Propagandan vill helt enkelt bryta ner det ryska folkets ohöljda beundran av Astrid Lindgren. Det kan i sin tur bara ses som en förberedelse till en allmän ”fiendestämpling” av Sverige och svenska värderingar.

Det handlar om ett kulturkrig, vars syfte är destabilisering, att skapa legitimitet för den egna aggressionen och påverka den inhemska opinionen.

Ursprunget till propagandan är sannolikt Astrid Lindgrens krigsdagböcker, utgivna för första gången

postumt 2015. Där framgår att Lindgren inte bara fördömde det avskyvärda Nazityskland, utan även

Stalin och den sovjetryska armén.

”O! Idag började kriget. Ingen ville tro det.” skrev Astrid Lindgren i sin privata dagbok den 1 september 1939, alltså flera år innan hon blev berömd författare och samma dag som andra världskriget bröt ut. Därefter skrev hon dagbok genom hela kriget.

Krigsdagböckerna är en unik och gripande skildring av Astrid Lindgrens vardagsliv och tankar i Stockholm under kriget, med nästan dagliga kommentarer och reflektioner över krigsförloppet.

Den som läser dagböckerna tvivlar inte: Astrid Lindgren var en stark antinazist. Gång på gång skriver hon om sin avsky för nazisternas handlingar och om sin avsky för Hitler:  ”Att inte alla människor förstår, att det måste vara en psykiskt defekt man, som står upp och talar som Hitler!”

Krigsdagböckerna vibrerar av förtvivlan över mänskligt lidande. Och av oro för vad som kanske väntar av förstörelse och elände. Mitt under brinnande krig tar Astrid Lindgren del av hur den sovjetiska armén brutalt far fram i Finland – Astrid Lindgrens bror, riksdagsmannen Gunnar Ericsson, var djupt engagerad i Finlandshjälpen – och hon känner samma skräck och avsky för Stalin som för Hitler och Mussolini.

I en passage, skriven i förtvivlan under det brutala ryska anfallet på Finland 1940, antecknar Astrid Lindgren: ”Om det nu ska vara så här, så ropar jag hellre ‘Heil Hitler’ för resten av mitt liv än att ha ryssen här, i Sverige. Jag kan inte tänka mig något vidrigare.”

Krigsdagböckerna är inte utgivna i Ryssland (men väl i Ukraina) och därför är det lätt för den ryska propagandan att plocka upp denna enda mening och förvrida den till ett budskap som är tvärtemot den långa antinazistiska och antidiktatoriska text som utgör Astrid Lindgrens krigsdagböcker. Sådant kallas förvanskning. Det är precis så propagandister arbetar.

Den som läser dagböckerna tvivlar inte: Astrid Lindgren var en stark antinazist.

Det är heller inte första gången som Astrid Lindgren grundvärderingar vanställs och används i rakt motsatt syfte. Sverigedemokraterna har länge snyltat på Astrid Lindgrens renommé och försökt förvandla hennes verk till nationalromantiska pamfletter, trots att partiledningen borde vara väl medveten om följande citat, där Lindgren i ett brev (till Louise Hartung 1959) berättar om sin avsky för nationalism:

”Jag ogillar allt indelande av människor efter nationer och raser, all sortens diskriminering mellan vita och svarta, mellan arier och judar, mellan turkar och svenskar, mellan män och kvinnor.

Ända sedan jag var så stor att jag kunde börja tänka självständigt har jag tyckt illa om det blågula fosterländska storsvenska, allt det där om ’kommer någon våra fjäll för nära, då mulnar det i Svitiod’, det förefaller mig lika avskyvärt som Hitlers tyska nationalism.”

Propaganda är och förblir propaganda. Och Astrid Lindgren är och förblir Astrid Lindgren, antinazist. (Texten först publicerad i Göteborgs-Posten 4 maj 2022)

Utvalda inlägg
Senaste inlägg
Arkiv
Sök efter taggar
Följ oss
  • Facebook Basic Square
  • Twitter Basic Square
  • Google+ Basic Square