Parisa, Parisa - vad vill du?

I Dagens Nyheter idag (5 januari 2026) gör den moderata kulturministern Parisa Liljestrand en sorts summering av sina hittills tre år på posten:

- Jag är inte branschens företrädare i regeringen, slår hon fast. Med emfas. Återigen.

Det är precis den sortens ofta upprepade uttalanden från Liljestrand som får åtminstone mig att tro att hon faktiskt inte till fullo förstår vad kultur är.

Eller för den delen vad hennes roll i regeringen är eller borde vara. 

Så här säger hon vidare i DN-artikeln:

- Min roll är inte att gå in och be om så mycket medel som möjligt. Min roll är att lägga det här pusslet som vi fått mandatet att lägga, tillsammans med mina regeringskollegor.

Med ”pusslet” menar hon antagligen den omfattande statsbudgeten, som utan tvekan ska räcka till mycket. Och slutligen är den förstås en budget som hela regeringen måste stå bakom.

Men varje ministers roll i själva framtagandet av denna statsbudget är att skickligt förhandla om resurser, förutsatt att man anser att det finns vettiga behov inom det fögderi man har hand om. Kulturministerns uppgift – liksom övriga ministrars – är, enligt regeringsformen, att ha ett sakansvar för sitt område, ta initiativ och formulera och framföra goda och välgrundade argument för att så mycket resurser som möjligt fördelas till det område man har hand om.

Det är här jag inte blir klok på Parisa Liljestrands ofta upprepade och defensiva uttalande kring kulturens (i hennes ögon tydligen alldeles ohemula) behov av offentliga pengar. Ömmar hon egentligen mer för Trafikverket och Strålskyddsmyndigheten än för Kulturrådet? Ja, man kan ju undra.

Nyliberal kultur är passé 

Ingen begär att hon ska företräda någon ”bransch”. Men däremot är vi många som begär att kulturministern ska argumentera för kulturlivet i stort, för dess betydelse och – självklart – dess behov av resurser på en rad olika nivåer.   En sådan argumentation måste bottna i en grundläggande kärlek till och kunskap om kulturlivet och dess betydelse i ett civiliserat samhälle.

Den nyliberala hållningen att bra kultur betalar sig själv är redan passé. I ingen tid och i inget land har konst och musik utvecklats utan stöd från offentliga medel. Det var till exempel inte ett gäng privata skomakare och ölutkörare som finansierade Dramaten i Stockholm – det var staten, dvs Gustav III.

Och så kommer det att förbli. Den statliga kulturpolitiken – som Parisa Liljestrand är ansvarig för – måste därför driva på, skapa incitament, stötta institutioner och utbildningar, våga ha ett politiskt progressivt och stöttande program för kulturell utveckling i Sverige, både vad gäller bas och elit. Och i centrum måste den fria konsten vara – musiken, teatern, konsten, litteraturen, dansen, filmen och allt annat.

Annars går det åt pipsvängen med oss människor och vårt samhälle.

Kulturkanon och läsfrämjande

Men man kan inte säga annat än att Parisa Liljestrand har drivit kulturfrågor. Vid sidan av den symbolpolitiska och ganska meningslösa prestigeutredningen om en svensk kulturkanon (vem bryr sig idag, ett halvår efter att den presenterades?) handlar det dock mest om teknisk-organisatoriska frågor: finansiering av Operan i Stockholm, samråd med etniska svenska minoriteter, jubileum av judiskt liv i Sverige och liknande ”formella” och institutionella händelser.

Liljestrand säger sig brinna för läsfrämjande, men det slirar undan i DN-artikeln. En verkligt bra satsning från Tidö-regeringen smet tyvärr under radarn på grund av allt larm om det befängda kulturkanonprojektet: på regeringens uppdrag fick Skolverket och Kulturrådet i uppdrag att skapa läslistor med svensk och – märk väl! – internationell skönlitteratur för barn och unga. Plus att fler skolbibliotek bemannades. Det hade jag slagit mig för bröstet för, om jag hade varit kulturminister (vilket gud i och för sig förbjude!). Men Liljestrand har antagligen glömt bort den satsningen och påstår i stället att hon är ”en medborgarnas kulturminister och anser att kultursatsningar kan behöva stå tillbaka till förmån för annat”:

- Det är viktigt att kunna prioritera vissa saker och prioritera bort annat. Det behöver man kunna prata om, säger Liljestrand i DN-artikeln.

Fast det är väl just det som kulturdebatten pratar om? Nedskärningen på folkbildningen, den pratas det ju om. Den allt mindre delen av budgeten som går till kultur – det pratas det också om. Så varför inte delta i det samtalet – konkret?

Kärva tider

Det vi absolut borde prata mer om är varför Parisa Liljestrand ännu efter tre år inte lyckats formulera en tydlig och offensiv kulturpolitik. Är det för att hon egentligen tycker att en stor del av kulturens statliga finansiering borde gå till annat, alltså ”prioritera vissa saker” på bekostnad av ”annat” (dvs kultur)?

Även om tiderna är kärva, och mycket pengar behövs till det militära och civila konkreta försvaret, så hade i alla fall jag tyckt det varit uppfriskande om en kulturminister hade tagit för sig och sagt att det är just nu, i dessa stormaktsimperialistiska tider, som vi behöver kreativa konstnärer, institutioner och utövare, för att förstärka vår identitet som förnuftiga, balanserade, kreativa och toleranta medborgare!

Statliga kommittéer i all ära, men det är från de konstnärliga utövarna, som kraften kommer!

Och, om det med Liljestrands ord, är de som är ”branschen” – ja, då ska hon banne mig företräda dem när regeringen förhandlar om miljoner och miljarder hit och dit! Gör hon det? Döm själva. Jag roar mig – eller oroar mig – med att jämföra kulturens del av några statsbudgetar. I Portugal satsar man 2,1 % av de offentliga utgifterna. I Danmark, Frankrike och Tyskland cirka 1,5 %.I Sverige cirka 0,62 %.

Av en statsbudget. Det gör rätt mycket pengar. Och avspeglar en vilja.

Ändå: jag tvivlar faktiskt inte på Parisa Liljestrands vilja. Men jag tvivlar på hennes förmåga. Och på hennes passion för kultur i den vidaste, mest livsavgörande mening man kan tänka sig.

För att inte tala om hur mycket jag tvivlar på det största Tidö-partiets vilja att stimulera en fri och levande kultur. Kanske är det där träskon ytterst klämmer?