Rosalía är lycka!

Jag blir lycklig och hoppfull av Rosalía!

Det är som att Musiken vinner kampen mellan det Goda och det Onda. Mellan det äkta och det konstlade och beräknande.

Jag kan egentligen inget om Rosalía, mer än att Dagens Nyheters läsare tydligen röstat fram henne till årets bästa låt, före Taylor Swift och andra. Vilket egentligen inte säger någonting.  DN:s läsare, vad är det för konstig ”jury” egentligen? Totalt betydelselös.

Men så grottar jag ner mig och lyssnar. Och inte vet jag vilka låtskrivare och producenter som ligger bakom Rosalía. Men jag vet att ytterst få artister kan bära fram den här sortens blandmusik, där Vivaldiska stråkar eller Liztska pianoklanger möter stright studiokomp och tempo. Rosalías spetsiga och underbara flamencoröst flyter lätt ovanpå allt det.

Ömsom chansoner, ömsom Orffska körklanger, ömsom rytmiska berättelser, ömsom pop, ömsom…. ja, allt!

Musikens kraft

Jag vet att jag är sen på bollen. Hon har vunnit Grammisar för flera (fem) år sedan. Men det är ok, folk kan naturligtvis fortfarande upptäcka storheten hos Beethoven fastän han varit död i snart 200 år. Det viktiga är inte att uppleva musiken när den är som färskast, utan när den når ens eget hjärta och sinne.

Rosalía är – åtminstone för mig – ett bevis för hur viktigt det är att kultur får röra sig fritt, utan gränser, regler eller nationella kulturproklamationer. Rosalía hade inte ens varit möjlig utan kulturell mångfald, utan blandning av gammalt och nytt, av spansk flamenco och amerikansk pop, utan ett helt fritt kulturellt skapande.

Därför blir jag lycklig och hoppfull.

Och alla de där kulturpoliserna som frodas både i USA (Trump-folket) just nu och även här hemma i Sverige (Åkesson-folket) kanske längtar tillbaka till sina inavlade banjoduetter och traditionsfängslade oxdanser  - men framtiden är faktiskt en helt annan.

Den är – bland annat – Rosalía.