Shakespeare i allkonstverk

När koreografen och regissören Kenneth Kvarnström sätter tänderna i Shakespeare (och några till) på Studion på Stadsteatern i Göteborg är det som att teatern kommer hem igen. Trots att premiären i går kväll (16 jan 2026) av föreställningen sonetter egentligen är ett mångfaldigt allkonstverk med deklamationer, musik, scenografi, videoprojektioner och dans - snarare än en traditionell pjästeater - så är texten oavbrutet i centrum. Det är befriande.

Sonetter bygger på Shakespeares många sonetter. Om man vill kan man se föreställningen som en snabb, intensiv nummerrevy, där varje nummer (ibland även på engelska) består av en sonett. Fyra skådespelare, en dansare och en musiker agerar på scenen. Ibland tillsammans, ofta som solister. Växlingarna mellan scenerna (eller "revynumren") är drastiska, snabba och ofta förvånande.

Vackert och kongenialt

Det är en vacker och kongenial föreställning. Fonden består av en sluttande vit backe, som också används som projektionsyta och spelplats. Videokonstnären Joonas Tikkanen har skapat en alldeles underbar ljus- och videodesign. Den blir som en extra aktör i föreställningen, vacker och uttrycksfull. Projektioner och videoinslag inom scenkonsten riskerar ofta annars att bli överarbetade och leverera "extra allt", i en slags iver att utnyttja alla tekniska möjligheter som finns. Men i Sonetter har Tikkanen inte alls behov av att visa de digitala musklerna, utan målar följsamt och berättande upp olika bakgrunder till de texter som föreställningen består av.

Och texterna är alltså i huvudsak sonetter av Shakespeare. Inledningsvis får vi en enkel och rolig snabblektion i vad diktformen "sonett" är, med jamber, trokéer och rim och det hela. Men sedan brakar det loss. I en strid ström bjuds vi på olika gestaltningar (även visuellt) av Shakespeares sonetter. Man kan naturligtvis fråga sig vad syftet är. Att stapla alla dessa, ibland högtravande och stundtals svårbegripliga, sonetter på varandra i ett nittio minuter långt flöde blir mer en manifestation av teaterns och textens möjligheter än ett levande drama. Ett slags lyxig poetry slam snarare än en dramatisk berättelse.

Men som en andningspaus i en annars bråkig nutid känns det ändå mycket befriande.

Död och längtan

Philip Sandén, Karin de Frumerie, Emil Ljungestig och Maria Salomaa är de fyra skådespelare som ständigt positionerar sig i scenbilden, redo att framföra nästa sonett och gestalta dess gripande teman av kärlek, ensamhet, död och människans eviga längtan. I en vacker scen gestaltar Philip Sandén och Maria Salomaa ett helt livsförlopp genom att smekande föra en röd scarf mellan sig - från nyfikenhet, attraktion, passion till familjeliv, barn och till slut skilsmässa eller till och med död.

Rachel McNamee - inlånad från Göteborgsoperans danskompani - lägger till ytterligare dimensioner i sina starka dansnummer, liksom den makalöse lutaspelaren och teorbisten Jonas Nordberg hanterar både Dowland och Purcell på ett excellent sätt - plus hybrider av nutida musik. Det är både stämningsfullt, vackert och helt enkelt enormt skickligt.

Det här är en föreställning som skapar känslor, lust och eftertänksamhet. Samt en självklar vilja att (återigen, eller för första gången) läsa Shakespeares sonetter.

Jag har sagt det förut, men upprepar det igen: efter år av slarviga uppsättningar, med en slags oklar publikfriande lösnäseteater, har Stadsteatern i Göteborg nu äntligen återvänt till ursprunget - skådespelarnas och aktörernas arbete med att undersöka, förmedla och gestalta goda texter.

Och eftersom vår värld just nu i verkligheten vältrar sig i ytlig och impulsiv galenskap är det förstås helt rätt att gå den motsatta vägen: påminna om vårt starka litterära kulturarv och ge oss möjlighet att, från människa till människa, få ta del av det eviga.

Här kan du se när Sonetter spelas - gå och se! Foto: Malin Arnesson, Göteborgs Stadsteater