Sagan om glaskulorna

En gång när jag var liten gosse så var det en stor kille som alltid hotade med att han skulle ge mig stryk om jag inte gav honom de skimrande glaskulor som fanns i min puttekulspåse.

Alla mina kompisar hörde när han gormade och skrek. Alla kröp ihop och blev livrädda, för de tänkte nog att det skulle bli deras tur nästa gång.

En dag så sa den store killen plötsligt att han inte längre tänkte ge mig stryk. Men i stället ville han snacka om kulorna. Och kanske köpa dem.

Då blev vi alla småkillar så glada och lättade. Stryk skulle jag i alla fall inte få. Några klappade glatt i händerna och flabbade åt hans skämt, fastän de knappt förstod vad han sa.

Efter ett tag så började mina kompisar säga att det kanske ändå skulle vara bra om jag gav den store killen de där glaskulorna, för hade han ju visat sig riktigt hygglig. Och nu när han bad så snällt, och till och med ville ge mig hundratusen paket tuggummi som betalning för glaskulorna, så tyckte de att jag var korkad som inte gjorde en deal. - Om du inte gör det så kan vi inte längre heja på dig, sa de. Varje gång den store killen dök upp så log de mot honom, nickade med sina små huvuden fastän de inte alls förstod harangerna som rann ur hans mun. Gården var sig inte lik längre. Till slut hade jag bara några få kompisar kvar. Vi satt tysta i det norra hörnet och hoppades att den stora killen skulle få annat för sig och glömma bort oss. Än så länge har jag kvar mina vackra blåa och vattengröna glaskulor. Jag håller hårt i dem, för jag vet ju att, även om storkillen låtsas vara vänlig och lovar hundratusen tuggummin, så ler han aldrig när han är ensam och hans hjärta är evigt kallt och hårt. Till skillnad från min största glaskula, som är len och genomskinlig och klar som vatten.

21 Jan 2026 Bilden genererad via AI.

The Tale of the Glass Marbles

Once, when I was a little boy, there was a big kid who was always threatening to beat me up if I didn’t give him the shimmering glass marbles I kept in my marble pouch.

All my friends heard him when he shouted and roared. They all shrank back and grew terrified, because they probably thought it would be their turn next.

One day, the big kid suddenly said he wasn’t going to beat me up anymore. Instead, he wanted to talk about the marbles. And maybe buy them.

Then all us little boys felt so happy and relieved. At least I wouldn’t get beaten up. Some of them clapped their hands cheerfully and laughed at his jokes, even though they barely understood what he was saying.

After a while, my friends began to say that maybe it really would be a good idea if I gave the big kid those glass marbles, because he had shown himself to be quite nice. And now that he was asking so politely, and even wanted to pay me a hundred thousand packs of chewing gum for the marbles, they thought I was foolish not to make a deal.

“If you don’t,” they said, “we can’t cheer for you anymore.”

Every time the big kid showed up, they smiled at him, nodded their little heads, even though they didn’t understand the speeches pouring out of his mouth at all.

The schoolyard wasn’t the same anymore. In the end, I only had a few friends left. We sat silently in the northern corner and hoped the big kid would find something else to do and forget about us.

So far, I still have my beautiful blue and sea-green glass marbles. I hold on to them tightly, because I know that even if the big kid pretends to be friendly and promises a hundred thousand packs of gum, he never smiles when he is alone, and his heart is forever cold and hard.

Unlike my largest marble, which is smooth and transparent, clear as water.