Om 723 sidor "Systrarna"
När jag efter 723 sidors läsning till sist slår igen Jonas Hassen Khemiris roman Systrarna, så händer någonting som inte har hänt mig sedan jag var barn:
Jag vill omedelbart läsa om boken igen.
Det kommer jag förmodligen inte att göra, men suget finns där. Systrarna är nämligen en vindlande, rik och oavbrutet fascinerande berättelse som stadigt rör sig framåt genom de två decennier som gått sedan millennieskiftet, med utvikningar bakåt i tiden.
Drivande tema i romanen är de tre systrarna Mikkolas öden, förmedlade både direkt och indirekt genom bokens berättarjag, författaren Jonas. Runt dessa kretsar vid olika tillfällen många andra människor – mödrar, fäder, släktingar, pojk- och flickvänner, kompisar – både i Stockholm, New York och Tunisien.
Jonas Hassen Khemiri skriver ner deras (och delvis sin egen) historia i 137 korta kapitel. Det finns hela tiden ett driv framåt i berättelsen, med parallella handlingar, långa lustfyllda meningar, tidshopp, mängder med tidstypiska detaljer och en ständigt närvarande förbannelse som vilar över systrarna Ina, Evelyn och Anastasia Mikkola – eller är det bara vad de tror?
Jag fascineras så av att Systrarna är så komplex och ändå så lättläst. Jonas Hassen Khemiri har förstås språket helt i sin hand, han är musikalisk i sina olika tempon, han vet hur man bygger meningar och hur man avslutar kapitel med underförstådda cliffhangers.
Jag imponeras också av att han helt ogenerat använder sig av litterära klichéer och spektakulära välkända händelser och platser, i stället för att försöka vara märkvärdig och exklusiv – han låter till exempel både JAS-planet som störtade över Liljeholmen och Rockefeller Center i New York ta plats i romanen, väl medveten om att hundratusentals läsare också har minnen från kraschen eller har tagit selfies framför den ikoniska bilden av männen på stålbalken som finns i foajén i Rockefeller Center. Det är snudd på populistiskt, men smart och kul.
Jag ser att många kritiker dragit paralleller till Tjechov, Paul Auster eller Thomas Mann. Det stämmer säkert, men för min del kommer jag mer att tänka på betydligt enklare äventyrsberättelser. Troligen beroende på de korta kapitlen som hela tiden för handlingen och karaktärerna framåt, till synes enkelt och effektivt, och med många bottnar.
Ytterst handlar romanen om sökandet efter identitet. Om människans ständiga längtan efter tillhörighet och sammanhang. Om känslan av att stå utanför och om förbannelsen att aldrig riktigt bli tillfreds med sina val och sitt öde.
På det viset – och på tusen andra sätt – är det här en riktigt stor roman. Läs den!
