Hamlets ångest i Göteborg

Strax före paus i Göteborg Stadsteaters nya uppsättning av Hamlet börjar jag undra vad i pjäsen som egentligen är relevant för oss i publiken idag? Är det skönheten i språket?  Är det den fantasifulla, komprimerade handlingen som spränger de flesta gränser? Eller bevittnar vi en urscen om ångest, våld, svek, vanvett och konsekvenslös galenskap som är giltig för människan i alla tider?

Även om den här föreställningen i mitt tycke är en av Stadsteaterns mer lyckade och konsekventa på flera år, så lämnar den mig ändå märkligt oberörd. För mig blir det som om ensemblenframför Shakespeares berömda pjäs, snarare än att verkligen spela ut kraften i den. Som framförande är den okej, men som glödande teater inte lika het.

Regissören Kristina Hagström-Ståhl har tillsammans med sin man Tobias, som ansvarar för scenografi och ljus, skapat en närmast tidlös men ändå tydligt arkaisk miljö som lindar sig kring texten. Det är väldigt vackert, men inte särskilt kommenterande eller tankeväckande.

Krävande Hamlet

Hamlet måste vara bland det svåraste en teater kan ge sig på. Historien är välkänd, det finns inte längre några vändningar eller överraskningar som kan förvåna publiken. Texterna och monologerna är långa och poetiska, späckade med innehåll och mening. Det ska till ett sjujävla skådespeleri för att leverera allt detta till dagens otåliga Netflix-publik.

Inte minst Hamlet själv kräver sin uttolkare. Det är Hamlet som är hela pjäsens nav – alla andra är bifigurer som cirklar runt Hamlets varelse. Här är det Karin de Frumerie som gör den olycklige prinsen (nyligen gestaltade hon Monica Zetterlund på samma scen). De Frumerie gör rollen med ett lätt anslag, i tvära kast mellan burlesk humor och allvar. Men den stora ångesten över Hamlets eget öde och världens elände bryter aldrig riktigt fram.

”Tvi, tvi dig, värld! Orensad trädgård är du!” säger Hamlet redan i inledningen. Hans pappa kungen har nyss dött och hans farbror Claudius (som av faderns vålnad påstås ha mördat sin bror, kungen) har direkt därpå gift sig med Hamlets mamma – så snabbt att begravningssteken serverades som kallskuret på bröllopet! Klart att Hamlet får problem i en sådan hemmiljö, när han upplever mammas kopulerande med farbrodern som incestuöst och när han förskjuter sin egen unga kärlek Ofelia i hat och ilska (men hon går vare sig i kloster eller hamnar på bordell – hon dränker sig). En råddig politisk situation för det danska väldet ger heller ingen sinnesro.

Inte nutid

Johan Gry (som spelar Polonius och en gôrgo göteborgsk dödgrävare) och Johan Holmberg (Claudius) gör starka insatser i föreställningen, som i mitt tycke ändå blir lite väl stillastående långa stunder. Till det bidrar en rätt enahanda musikkuliss, med John Dowland-liknande lågmälda gitarrfraser.

Det är på sitt sätt märkligt att världens mest spelade och berömda teaterpjäs också är en av de svåraste att gestalta och att som publik ta till sig. Den kräver en förförståelse och gärna en genomläsning av pjäsen innan.

På Stadsteatern har man - tack och lov - inte försökt att placera handlingen i nutid. Men jag hade nog ändå önskat att texten och intensiteten hos skådespelarna rörde mer vid nutiden, att Hamlets vånda över sin tid skulle bli mer igenkännbar och drabbande för oss i vår minst lika jobbiga tid.  

Detta sagt trots att Hamlet själv i tredje akten instruerar skådespelarna i pjäsen i pjäsen att inte överdriva eller ”strutta och råma”. Men faktiskt heller inte vara för tama. Oavsett invändningarna så är ändå Stadsteaterns uppsättning väl värd de tre och en halvtimme (inklusive paus) som stycket tar. Om inte annat som en påminnelse om hur oerhört många bottnar som finns i denna tragedi. Och kanske också för att det är så sällan man får se ett självspelande piano på scenen - och det får man bokstavligen här! Och relevant i dag? Ja, det är nog både språket och den mänskliga urscenen kan jag tycka. Foto: Ola Kjelbye.