Folkomröstning om SD?

Blir valet i september i själva verket en folkomröstning om SD?

Det var i alla fall vad den ärrade statsvetaren, chefredaktören och socialdemokraten Stig-Björn Ljunggren hävdade i P1 häromdagen. Jag tror att han har rätt.

I så fall blir det svårt för trion Kristersson-Busch-Mohamsson att hämta hem det stora glapp till oppositionen som idag blottades i SCB:s stora väljarundersökning. Och jag har sagt det förut: jag tror att det var en utomordentligt usel strategisk och politisk idé av både Kristersson och Mohamsson att officiellt klistra fast sig så hårt vid Jimmie Åkessons uppdrag.

För så här är det: snacket om att Sverigedemokraterna är ett "växande" parti - vilket man fortfarande kan få höra i rapporteringen då och då - stämmer inte. Peaken på drygt 20 procent av väljarna skedde i valet för fyra år sedan, och sedan dess har opinionskurvan bara pekat neråt.

SD tjänade alltså ingenting opinionsmässigt på att vara stödparti till regeringen. Och det har sannerligen inte heller regeringen gjort. Vare sig Liberalerna eller Moderaterna har lyft av att hårdare gå armkrok med Åkessons parti och KD har också minussiffror jämför med valet 2022.

Det är faktiskt bara tre av åtta partier som får bättre resultat i SCB:s undersökning än vad det fick i valet. Alla tre (S, Mp, V) är uttalade och kompromisslösa motståndare till samverkan med SD:

C är ju detsamma, men backar ändå en smula jämfört med valresultatet. Men jag gissar att man ändå känner tillförsikt, eftersom partiet det senaste året strulat till det med tre partiledarbyten och inte blivit alltför straffade av det opinionsmässigt.

Misslyckade strategier

Jag tror att det relativt stora underläge som Tidö-partierna nu brottas med beror på misslyckade strategiska och politiska bedömningar.

Strategiskt misslyckade - därför att Kristersson inte under hela mandatperioden verkar ha tagit in att SD är det största partiet på "hans sida av politiken". Han missbedömer den potentiella styrka som SD kan mobilisera i en kommande regering och att partiet därför riskerar att bli en kraft som han inte kommer att kunna tygla, ens som statsminister.

Tendenser av detta har vi redan sett; dessa kommer så klart att förstärkas om justitieministern plötsligt heter Jomshof, inrikesministern Vinge, kulturministern Mattias Karlsson, migrationsministern Linda Lindberg och vice statsministern Åkesson. Något som ju i dunkla ordalag har lanserats av både Åkesson och Kristersson som en rimlig utveckling om man får regeringsmakten tillsammans.

Politiskt misslyckat, därför att M egentligen är ett parti som har en bredare samhällssyn än vad SD har. Moderaterna är till exempel i grunden inte generellt motståndare till invandrare eller rättssäkerhet, men har tvingats in i en retorik som under fyra år formats av SD:s världsbild. De gemensamma presskonferenserna ger ett starkt intryck av en samlad retorik, som alla Tidö-partier står bakom.

Och inte minst: det blytunga ok som både M, L och KD plågas av är också de tidigare löftena om att "aldrig och inte under några omständigheter" samarbeta med SD. Det var inga löften som gavs i historiskt tid, utan ganska färska utfästelser från både Busch, Kristersson och Mohamsson och flera andra av deras ministrar.

Folk glömmer trots allt inte så lätt.

Block eller parti?

TIdö-partierma går till val på att vara ett samlat block. Oppositionen går till val på respektive partiprogram.

Det innebär att oppositionen även kan polemisera mot varandra i en fri debatt, för att vinna röster. Medan Tidö-partierna måste vara lojala med laget. Det vill säga: moderater, kristdemokrater och liberaler kan inte profilera sin egen politik, om den inte harmonierar med SD:s retorik.

Jag tror att Tidö-strategerna har missat att människor Sverige i gemen faktiskt INTE är fientligt inställda till invandrare - trots att vi väl alla avskyr gängkriminalitet eller är skeptiska till islam. När SD:s hatiska kampanjer genom åren nu omsätts i praktiskt politik, så får det inte fäste i folkdjupet.

Det handlar inte bara om tonårsutvisningarna. Det handlar om en människosyn.

VI är helt enkelt för många som känner människor med annat ursprung än vårt eget. Människor som visar sig vara väl fungerande, väl anpassade - även om de bär slöja eller äter konstig mat - och som är i stort sett som alla andra.

Den andra missen är argumentationen kring skattesänkningspolitiken. Människor i gemen är hyggliga skattebetalare av den enkla anledningen att de fattar "vad fan dom får för pengarna", för att travestera en näringslivstopp häromåret, som inte hade fattat det.

Men det är få - om ens några - låg- och normalinkomsttagare som gillar en politik som ger extremt högavlönade och förmögna människor en betydligt större skattesänkning än vad de själva kan få. TIdö-argumentet är tillväxt: om fler högavlönade får stora skattesänkningar så driver det tillväxt och är jobbskapande. Men argumentet är ihåligt - skatterna har fallit rejält i Sverige de senaste tjugo åren, men tillväxten har inte på något avgörande sätt blivit högre än vad den var innan. Däremot har de rikare blivit ännu rikare.

Men vadå folkomröstning?

Min teori är att framgången för SD slutar ungefär här - om inte något radikalt oväntat händer.

Den hårdföra - eller om man så vill: tydliga - politik som M, KD, L och SD har stått bakom har fått så tveksamma konsekvenser att många människor drar öronen åt sig.

Eftersom Tidö-laget väljer att formera sig som ett alternativ som ger bort en stor del av makten till Sverigedemokraterna, så vänder sig människor hellre till de andra alternativen. Inte nödvändigtvis för att man gillar socialdemokraternas politik eller Magdalena Andersson, eller MP, C eller V - utan för att man helt enkelt vill förhindra att Sverigedemokraterna blir ett maktparti på riktigt!

Kalla det proteströstning (för det tror jag att det är) eller för folkomröstning om SD (vilket det i så fall också är).

Men allra mest rättvist är det kanske att se läget som en temperaturmätare på vilka värderingar som ska styra Sverige. Och vilka som inte ska det.

Text: Kjell Åke Hansson 2026-06-04