Jag svär i trubadurkyrkan!

Nu kommer jag förmodligen att bli lika avskydd som gumman i kyrkan som svor över den nye prästen. Men trubadurer är verkligen inga heliga kor(gossar)! När det nu tycks pågå en sorts kampanj för att trubadurer ska få sjunga fritt på tunnelbanan i Stockholm så svär jag: i helvete heller!

William Sundman Sääf heter vissångaren som kommer att bli mer berömd för sin ohörsamhet mot ordningsmakten än för sin hörsamhet mot den svenska vistraditionen. Han blev avvisad från tunnelbanan av ordningsskäl och kallade därför några väktare för "jävla fascistpack", vilket knappast kan ursäktas med att trubaduren i fråga dessutom kan framföra Glimmande nymf med aldrig så mycket vibrato på rösten.

Frihetsfråga

Själv har jag sysslat med musik från och till i hela mitt vuxna liv. Det vore mig därför fjärran att vilja tysta musiker. Och Sundman Sääf får givetvis gärna samla så mycket frivillig publik han kan och spela sig igenom Bellmans och Taubes hela underbara repertoarer om han vill.

Bara han inte gör det i mitt öra när jag sitter instängd i en tunnelbanevagn och inte kan komma undan.

Media flockas just nu kring Sundman Sääf och hans olika aktioner i tunnelbanesystemet. Lisa Magnusson i DN har tidigare skrivit att Sundman Sääf verkar vara född i fel epok (fast ändå tydligen i en epok med tunnelbana). Hon drar paralleller till storheter som Bellman, Taube och Vreeswijk. Jaså, verkligen? Nu tycks Sundman Sääfs trubadurande i tunnelbanan ha blivit en fråga om frihet kontra förtryck. Så urbota dumt.

Det är samma typ av tokig frihetsfråga som kravet på att Systembolaget ska skaffa kyldiskar för starköl eller att det ska bli tillåtet att röka på uteserveringarna igen. Man förväntar sig nästan att Simona Mohamsson ska dyka upp och förklara krig mot "förmynderiet".

Trumpeter och predikanter?

Den som åker tunnelbana, buss, tåg eller spårvagn gör det inte för att bli underhållen. Det handlar om en ren och ofta nödvändig transport. Vill man njuta av ljud under resan - till exempel musik - så har de flesta redan proppat in hörlurar i öronen. Förmodligen för att de vill välja själva.

Vi kollektivresenärer är ingen homogen grupp. Vi kan vara både stressade, sömniga, nykära, förtvivlade, upprymda, aggressiva, sörjande, berusade, påtända, irriterade, kissnödiga, dödssjuka eller just frigivna från kåken. Få av oss längtar efter ännu en Bellman-tolkning.

Varför just traditionella trubadurer med mossig repertoar skulle få frikort att störa oss kollektivpassagerare under färd övergår mitt förstånd. Men kanske ska vi bara vara tacksamma för att de inte lirar piccolatrumpet, är sångsugna operasopraner eller kliver in i vagnen i spetsen för en dragspelskvintett?

Trubadur till salu

Den aktuelle vissångare som nu gör allt för att få uppmärksamhet - och uppenbarligen får det - har säkert också drabbats av det faktum att visans ställning är rätt skral i Sverige för närvarande. De olika radiokanalerna spelar sällan visor som förr och en av de en gång så populära visartisterna (Bengt Sändh) gick häromdagen bort utan att nästan någon noterade det.

Det är så klart uppmuntrande att den 31-årige William Sundman Sääf tar sig an den traditionella svenska visan och gör sina versioner. Inget fel i det. Jag gissar att han hoppas att de senaste dagarnas uppmärksamhet också får arrangörer runt om i landet att kolla sina bokningskalendrar. Och snart nog dyker han väl upp hos Carina Bergfeldt, Bingolotto eller Sverige Live också.

Fast epitetet protestsångare får han inte - i alla fall inte så länge det enda han protesterar mot är att han själv inte får trycka in Bellman i öronen på oskyldiga resenärer på tunnelbanan.

Men huliganerna då?

Jovisst. Överspända fotbollssupportrar är ett större problem, både i kollektivtrafiken och ute på stan. Brötiga ungdomsgäng också. Eller skräniga och berusade möhippor.

Men dessa söker inte - och får heller inte - ett kulturellt alibi för sitt agerande. DN skriver inte uppskattande om att huliganernas framfart har anor från engelskt 1300-tal eller att Olaus Magnus redan på 1500-talet beskrev seden med möhippor. Huliganerna och andra stökiga grupper är faktiskt ett helt annat ordningsproblem. Att det dessutom är ett värre problem är inget argument för att tillåta diverse musikframträdanden i tunnelbanevagnarna när det för en gångs skull är lugnt.

Om det hade varit så att trubaduren William Sundman Sääf hade stoppats på grund av innehållet i sångerna eller hindrats att sjunga av politiska skäl - då hade det varit en yttrandefrihetsfråga och jag hade slagits med all min kraft för hans rätt att framträda. Men det är det ju inte fråga om här. Det borde finnas hundra spelställen i Stockholm, dit publiken söker sig frivilligt, för en vissångare som "är klassiskt skolad och arbetar i samma anda som giganterna, som Bellman, Cornelis Vreeswijk och Evert Taube", som DN så uppmuntrande skrev om William SS.

Så vad är egentligen problemet?

En skitsak, förstås. Och nu har jag också skrivit om den. Nu greppar jag i stället min gitarr och framför Bellmans Epistel 81 - i total avskildhet.

Fotot är lånat från Svenska Dagbladet och från trubaduren själv.

LÄS ÄVEN MINA ANDRA INLÄGG: >>> Kontrapunkt på burk! >>> Journalistik eller tyckande?