En spelman har tystnat

En gång drev jag och några till en visklubb. Det var i Örebro och det var ganska längesen.

När jag nu läser att gitarristen Lasse Wellander gått bort – naturligtvis alldeles för ung och med mycket ogjort – så sipprar minnet fram från en kväll som, i alla fall för mig, blev en slags vägvisare vidare i livet.

Det hände sig på denna visklubb, en kväll på 1970-talet. Vi hade antagligen inte tillstånd att sälja annat än ostfrallor, hembakta bullar, kaffe och lättöl, men ändå: publiken kom, vi hade stundtals en hygglig ekonomi, och åtskilliga wanna-be-trubadurer sjöng hellre än bra. Men ibland faktiskt också riktigt bra.

Den här speciella kvällen hade vi vikt för två musiker, som för en gångs skull skulle spela helt akustiskt: Wellander och Ronander.

Mats Ronander, som jag tidigare varit klasskamrat med, hade väckt min nyfikenhet på blues, rock, soul, R&B. Medan vi andra tågluffade, och funderade på vad vi skulle plugga efter gymnasiet, lösgjorde sig Mats som en helt egen satellit och erövrade i stället bluesen och rocken genom att spela och turnera.

Riktigt hur det var då, i slutet av 1970-talet, med Peps & Blues Quality, T S People och andra grupper, minns jag inte. Men både Lasse Wellander och Mats Ronander bildade så småningom poprockgruppen Nature.

Det var förmodligen någon gång under den tiden som Wellander och Ronander spelade på vår visklubb – som av oklar anledning hette Visklubben Muggen – och nu är vi framme vid den kväll som för min del blev en vägvisare framåt i livet.

Det hela var mycket enkelt. Lasse Wellander och Mats Ronander med varsin akustisk gitarr. Ronanders bluesiga sångröst. Förmodligen ett munspel då och då. Och framför allt, det jag fastnade i: Lasse Wellanders obekymrade och lätta solon, hans mjuka, snabba men ändå kraftfulla löpningar över gitarrsträngarna.

Det blev en av de där ganska få stunderna i livet då den ÄKTA musiken plötsligt står glasklar framför en. Inget soundfix, inget glitter, inget bjäfs, utanpåverk, fräcka kläder eller färgat laserljus. Ingenting mer än två samspelta och skickliga musikanter som tillsammans skapade något helt unikt. Just där och då.

Sedan dess har jag sett Lasse Wellander sitta i orkester efter orkester, alltid med ett eller annat solo som kamerorna zoomat in. Nobelfester, Melodifestivaler, olika tv-program med artister av alla de slag. Alltid har han suttit där, Wellander med sin gitarr. Stadig. Excellent i sitt musicerande.

Nu skriver tidningarna hans dödsruna och kallar honom för ”ABBA-gitarristen” eller ”Studioräven”. Men Lasse Wellander var en musikant i egen rätt, en fullständigt övertygande och lågmäld gitarrist.

Kanske är det i stället så att ABBA borde kallas ”Wellander-gruppen”. Så viktig har nämligen Lasse Wellander varit, från början och till och med den senaste ABBA-produktionen Voyager.

Lasse Wellanders spel på visklubben Muggen den där magiska kvällen i Örebro fick mig att förstå att gitarr är ett komplext och mångfacetterat instrument och inte bara ett ackordinstrument avsett för enkla ackompanjemang.

Det var efter den kvällen som jag på allvar började öva på min gitarr, så pass ihärdigt att jag senare faktiskt kom in på musiklärarutbildningen i Göteborg. Lasse Wellander var en av alla dessa inspiratörer som gör att världen drivs framåt. Må han vila och spela i frid. Bilden har jag lånat från Lasse Wellanders facebooksida.

PS. Hur det gick för Muggen? Tja, vi fick hybris och anlitade dåtidens stora trubadurer. Den sista föreställningen jag minns var med Olle Adolphson, som naturligtvis var suveränt bra. Men alla dessa storheters ekonomiska anspråk gjorde att tidvattnet snabbt rann undan och vi fick snabbt ebb. Men vad kul vi hade, och vad vi lärde oss! DS.