En Folkefiende och demokratins dilemma

Några miljöaktivister i Extinction Rebellion hade igår (15/2) fattat posto utanför Stadsteatern i Göteborg, för att inpränta miljöfrågornas allvar i den publik som rann ut på Götaplatsen efter premiären av Ibsens En folkefiende.

Det var väl inte en helt klockren manifestation. Dels handlar ju Ibsens pjäs inte primärt om miljöförstöring och förgiftat vatten (även om akvariefisken i fonden dör redan i första akten!), dels är väl mottagligheten inte på topp hos en publik, som efter tre timmar i en fiktiv värld nog helst bara vill smälta och diskutera det vi just sett.  

Och vad var det vi såg då?

Jo, en skickligt och konsekvent genomförd klassiker, naturligt och självklart placerad i nutida miljö och kontext. Det var faktiskt länge sedan som jag såg en pjäs på Göteborgs Stadsteater som så tydligt bärs fram av texten och de motsättningar och tvära kast som den innehåller.

Genomgående är det dessutom ett vältajmat samspel mellan de nio på scenen. Redan i Ibsens grundtext är rollerna nästan klichéer. Idealisten å ena sidan och hans syster makthavaren/kommunalrådet å andra; kompletterade med idealistens hustru som vill alla väl, en  cynisk lokal kapitalist, en ryggradslös tidningsredaktör, en videokonstnär, en rebellisk dotter och en fisförnäm svärmor, som tidigare varit ortens starka kvinna.  

Två pjäser i en

I regissören Victor Tjernelds uppsättning blir det nästan två pjäser i en. Första akten har högt tempo och drag av springa-i-dörrar-komik. Andra akten drar åt tumskruvarna kring pjäsens grundfrågor om demokratins inneboende svårigheter, yttrandefrihet, åsiktskorridorer och visselblåsning. Till slut står sanningssägaren och idealisten doktor Stockmann helt ensam. Sanningen om kommunens giftiga vatten måste trängas undan, annars hotas kommunens välstånd och entreprenörernas plånböcker. Den ende som finns kvar vid hans sida är videokonstnären, som på ett idag tidstypiskt sätt reducerar Stockmann till ett content i nästa verk.

Huvudrollen Stockmann spelas av Jesper Söderblom. Hans långa utbrott och rasande monolog i andra akten – där vi på något vis redan känner att hans förtvivlade kamp kommer att vara hopplös – får spontana och välförtjänta applåder av premiärpubliken. Han gör sin roll utmärkt, med mycket energi och stark publikkontakt.

Ingen vågar

Nästan hela andra akten spelas med publiken som medaktörer, ljuset i salongen är inte helt släckt. När entreprenören (Fredrik Evers) ordnar en omröstning och ber alla som håller med Stockmann (vilket sannolikt är i stort sett alla i salongen) att ställa sig upp och hålla armen i en Hitler-hälsning, så är det bara någon enstaka person i salongen som gör det. Vi andra blir sittande som medlöpare till de som vill kväsa Stockmann. Ett enkelt teatertrick, kanske, men också avslöjande och obehagligt.

En Folkefiende skrevs 1882. Parallellerna till vår samtid görs här tydliga, men inte övertydliga. Tyvärr underlättar det väl att vi just nu upplever hur demokratin skakar i sina grundvalar i många länder – därför är den här uppsättningen också extremt vältajmad.

Att sedan Stadsteaterns skådespelare fortfarande envisas med att emellanåt ha ett så högt, snabbt och skrikigt tonläge att replikerna går sönder, får jag väl blunda för den här gången, eftersom uppsättningen i sin helhet är bland det bästa den scenen har presterat på många år.

Fakta:EN FOLKEFIENDE av Henrik Ibsen, Göteborgs Stadsteater

Regi och bearbetning: Victor Tjerneld

I rollerna: Jesper Söderblom, Michaela Thorsén, Aviva Wrede, Josefin Neldén, Fredrik Evers, Carina M Johansson, Victoria Olmarker, Odin Romanus, Johan Friberg. Bilden: Jesper Söderblom som Doktor Stockmann. Foto: Mats Bäcker/Göteborgs Stadsteater.