Duplantis & Blomstedt

Först ser jag när Armand Duplantis gör det osannolika: tar guld i stavhopp i OS i Paris, för att direkt därefter slå världsrekord.

Dagen därpå – idag – lyssnar jag på den världsberömde dirigenten Herbert Blomstedts sommarprogram i P1. Då svindlar tankarna.

Herbert Blomstedt är 97 år, Armand Duplantis är 24. Det skiljer över sjuttio år mellan dem. Ändå är de i grunden så otroligt lika.

Den som har följt Blomstedts karriär och den som har följt Duplantis, kan se den gemensamma nämnaren: hängivenheten och ambitionen. På teve vevas nu gamla videobilder på den lille pojken Armand, som om och om igen envetet hoppar stav i föräldrarnas trädgård. Om det hade funnits motsvarande video på Herberts Blomstedts tid, så hade vi sett en lika liten pojke öva fiol och piano som besatt och som ivrigt jobbade ihop extrapengar för att varje torsdag och söndag köpa biljett till Konserthuset i Göteborg.

Båda blev drabbade på sitt håll. Duplantis av idrotten och strävan efter det omöjliga; att hoppa högre än någon annan människa tidigare gjort. Blomstedt av musiken; av Bruckners fjärde symfoni, som fick honom i extas och som sedann stakade ut hans liv i musikens värld.

Duplantis är idag bäst i världen. Blomstedt är också en av världens absolut främsta dirigenter, även om musik på det viset naturligtvis aldrig är någon tävling. I musiken finns ingen exakt guldmedaljör eller ens ett mätbart resultat.

"Bra" är inte nog bra

Precis som stavhopp så handlar musik inte enbart om att tekniskt kunna bemästra disciplinen. Herbert Blomstedt berättade i sitt sommarprogram om den ryske avhoppade stjärnviolinisten, som gjorde uppspelning på uppspelning i sitt sökande efter anställning i någon amerikansk symfoniorkester – men fick nobben överallt. Helt enkelt eftersom han ”bara” hade en teknisk fulländad skicklighet och perfektion. Fast var var elegansen, hjärtat, passionen, det personliga uttrycket? Det saknades.

Samma sak är det ofta med idrott.

I stavhoppsfinalen i OS i Paris (5/8) var det uppenbart att alla deltagare var extremt tekniskt skickliga, starka och viga. De gjorde i princip allt rätt. Men vad Duplantis la till var just elegans, hjärta, mental tro, passion och ett helt eget sätt att betvinga tyngdlagen.

I finalen var det som att de andra hopparna kämpade mot tyngdlagen – ungefär som när en kontrabasist bråkar med sin obändiga kontrabas, men ändå till slut betvingar den och lyckas spela alla toner rätt.

Medan Armand Duplantis snarare tog hjälp av tyngdlagen, med sin totala känsla för acceleration och för exakt var den uppåtgående kraften förvandlas till nedåtgående tyngd. Ungefär som den kontrabasist som lämnat det tekniska genomförandet av stycket bakom sig och i stället spelar det, och lyckas lägga till sin personliga hängivenhet till sin uppövade teknik.

Musikalisk tajming

Det var en musikalisk tajming i Duplantis hopp, en mjuk stråkföring som var så vacker att se. Så självklar för honom och så svår för hans motståndare. När Herbert Blomstedt med en uppenbar eufori och entusiasm – vid 97 år ålder, det måste ändå påpekas! - berättar om de dramatiska höjdpunkterna i sin musikvärld, så är det i princip samma sak. Det som är ”bra” räcker liksom inte – för att lyckas beröra på djupet så måste det vara både excellent och personligt.

Som Armand Duplantis, denna minnesvärda kväll i Paris den 5 augusti 2024.

Eller som Herbert Blomstedt i april nästa år, 2025, då han dirigerar Göteborgs Symfoniker i Beethovens symfonier nr 2 och 7. Då har det för övrigt gått 72 år sedan Herbert Blomstedt arbetade med GSO första gången!

Dagens andefattiga kulturpolitiker kan prata sig hesa om svensk kulturkanon och lägga hur mycket pengar de vill på att upprätta listor eller kanonkoncept. Men det är människor som Herbert Blomstedt och Armand Duplantis som skapar det vi älskar, genom sin orubbliga passion och hängivenhet. Herbert Blomstedts underbara sommarprogram hör ni här. Och Duplantis ser ni överallt.