"Unga Astrid" i återvändsgränden
JAG SER DEN långa spelfilmen ”Unga Astrid”, som nyligen haft premiär, och lämnar tyvärr biosalongen med en besk eftersmak.
Det är som att filmen till slut hamnar i en återvändsgränd. Kvar blir egentligen bara två saker: dels ett briljant skådespeleri av Alba August, dels den dystra känslan av att filmskaparna medvetet eller omedvetet snyltar på namnet Astrid Lindgren.
”En berättelse inspirerad av Astrid Lindgrens liv” står det i förtexterna.
Men filmarna gör snarast anspråk på att inte bara inspireras av, utan faktiskt berätta om just personen Astrid Lindgrens privata liv och utveckling som ung kvinna i Vimmerby och Stockholm.
Det är där filmen kliver in i sin återvändsgränd.
En riktig biopic (det vill säga biografisk skildring av en verklig person) kräver en noggrann research, där egentligen alla detaljer är dokumenterade och åtminstone rimliga att anta utifrån kunskaper från förstahandskällor. Filmarna måste i det fallet ta hänsyn till det man vet – och det man inte vet!
Hade spelfilmen endast ”inspirerats” av Astrid Lindgrens öde, som hon delade med många unga kvinnor vid den tiden – nämligen att råka i ”olycka” och tvingas skapa sig ett nytt liv utanför sin grundfamilj – så hade detta kunnat bli en mycket mer dramatisk film, mycket mer drabbande, om unga kvinnors frigörelse och kamp under tidigt 1900-tal i Sverige.
Med en fiktiv huvudperson hade dramatiken och utsattheten kunnat vässas betydligt mer än i en förment biografisk film om den unga Astrid Ericsson.
Hänsynen till huvudpersonens ”sanna” berättelse står på så vis i vägen och filmen blir sin egen fånge. Den lyckas vare sig berätta om Astrid Lindgren på ett trovärdigt vis eller om kvinnors situation under tidigt 1900-tal.
Hade den berättat det senare hade den kunnat varit mer dramatisk. Hade den berättat det förra hade den av nödvändighet och anständighet varit mer återhållsam.
Nu blir filmen ett mellanting, en slags påhittad privatisering av den unga Astrid Ericssons liv, biografiskt relativt korrekt på ytan, men med fokus på känslor och handlingar (läs: åtrå och sex) som ingen idag kan veta något om.
Det är verkligen synd, eftersom Astrid då – och genom hela sitt liv – var större än sitt privata jag. Hon gick armkrok med, och drev på, utvecklingen av vårt land. Det finns ingen levande eller död person som så uppenbart personifierar Sveriges 1900-tal.
Av detta syns nästan ingenting i ”Unga Astrid”. Det är som att världen utanför inte fanns. Som att Astrid Lindgren inte redan från unga år var en medveten, reflekterande samhällsmedborgare, utan enbart en kärlekskrank familjerevoltör.
Jag tror att den bilden är ofullständig. Jag tror att grunden för hela Astrid Lindgrens makalösa gärning fanns under hennes uppväxt som barn och ung, men också i det politiskt och ideologiskt expansiva samhället under början av förra seklet.
Med detta sagt, så måste man ändå applådera Alba August i huvudrollen. Hon gör vad hon kan för att gestalta en ung ofrivillig mamma vid den tiden, ibland med en häpnadsväckande inlevelse.
Det gäller för övrigt också Marius Damslev, som spelar Astrids treårige son. Den smärta som han spelar fram går inte att komma undan.
På SVT Play ligger Kristina Lindströms tre timmar långa dokumentär om Astrid Lindgrens liv. Se den!
Det första avsnittet, ”Sorgfågel”, med sitt stillsamma och noggranna berättande om samma tidiga epok i Astrid Lindgrens liv, är väl så känslomässig och dramatisk som den nya spelfilmen. Verkligheten övertrumfar trots allt dikten, även om vi inte får kika in i alla nyckelhål.
Till sist: det är ingen hemlighet att jag står Astrid Lindgrens familj nära, efter att ha arbetat tio år med Astrid Lindgrens gärning. Och jag delar familjens skepsis mot fiction som gör anspråk på att vara en sann skildring. Jag har försökt se filmen med öppna ögon, men tycker ändå att den till slut blir för jolmig och spekulativ och för snyltande på det än idag lukrativa ”varumärket” Astrid Lindgren.
