Det tredje rikets estetik - igen?

Almedalen 8 juli 2018.

När vi anlände till Visby för en vecka sedan sa taxichauffören åt oss att vara försiktiga: ”Det är 1 800 poliser på ön. Vi på taxi vet också vad vi ska göra om det smäller.”

Sedan tillade han med stolthet att han vägrar ta in nazister och NMR:are i sin taxibil. ”De är galna. Våldsamma. Det är för jävligt det dom gör.”

Några dagar senare går jag förbi Södertorget, den plats dit nazisterna i NMR hänvisats för att stå med sitt så kallade bokbord. I själva verket är det ett slags basläger, från vilket de med ojämna mellanrum tågar ut i staden i nån sorts halvmilitär procession - alla i vita tröjor med nazisymbol på. Killen i mitten har en videokamera fastspänd i ett koppel tvärs över magen, de går i en slapp halvhjärtad formation som om de vore japanska turister som försöker hålla ihop i rädsla för att komma bort från varandra och de möts av ömsom hånskratt och ömsom fruktan. Den vita t-tröjan med naizsymbolen på bröstet gör trots allt sannolikheten stor att någon av dem är en tidigare dömd kriminell våldsbrottsling, ty så ser den hårda kärnan i rörelsen ut.

Vad därutöver är under veckan, är demokrati och samtal. Bra och dåliga seminarier om vartannat. Utfrågningar, diskussioner, journalistik och VM-fotboll, sköna besök på restauranger i kvällssol, oväntade möten och ett tryggt, vänligt och respektfullt bemötande människor emellan.

På en av de stora uterestaurangerna alldeles intill Almedalen blir bilden ändå en annan. Där har Sverigedemokraterna hyrt in sig och byggt sig en veritabel borg. Signalen är sluten och inte inbjudande; ”Här regerar vi och de som tycker som vi och vi är stora och mäktiga!”

Jag kanske är extra känslig, men den som har studerat tredje rikets estetik känner igen strukturen: flaggborgar och partisymboler på rad, storvulet, blaffigt, symmetriskt och självhävdande. Den som inte är med ska känna att den är utanför. Än så länge är symbolen en serietidningsblomma (men även blommor kan vara dödligt giftiga som vi alla vet).

Inget annat parti gör anspråk på att ”äga” en del av Almedalen så som Sverigedemokraterna. Övriga partier har öppna, inbjudande montrar. Sverigedemokraterna har däremot skapat sig en befästning, ett fort, dit bara sympatisörer tycks välkomna.

På väg till flygplatsen på väg hem ser jag en stor valaffisch från SD. ”Förändring på riktigt!” står det. Troligen den mest sanna valaffischen på länge. För om SD får det inflytande partiet vill ha, så kommer vi inom ganska kort tid att få uppleva en av de mer dramatiska förändringarna sedan tidigt 1900-tal.

På flygplatsen finns det åtskilliga hemvändande SD-are, dagen efter partiets dag som det ju är. Många har SD-band runt handlederna och blåa, skrikande pikétröjor med SD-blomman på bröstet. Så var det inte för sex-sju år sedan. Då smög samma människor med sin partitillhörighet. Nu råkar jag överhöra ett samtal, som kanske ger hela förklaringen till SD:s exceptionella framgång - och som också ger mig kalla kårar längs ryggraden.

Samtalet, som förs i hög och aggressiv ton, är en häxbrygd av olika ingredienser: framförallt stora doser i ankedotform av all djävulskap som ”invandrarna” påstås åstadkomma, men också kryddat med rädslan för usla framtida pensioner (”vi får för fan ingenting snart, det är jävlar i mej kört!”), frånvaron av riktiga svetsarjobb i den del av Norrland där de här männen bor, grannens tjej som gift sig med en ”invandrarjävel och flyttat till Stockholm” och en gränslös klagan på ett system där den som jobbar inte får något i plånboken medan den som åkt båt över Medelhavet ”får allt!”. Och så vidare.

Med emfas ropar den mest högröstade till en nytillkommen ung passagerare, som strax ska checka in: ”För vårt budskap vidare! Lova det! Det hänger på dig, det här valet är fan i mej sista chansen för oss svenskar att överleva! Den här gången vinner vi och då blir det fan ta mig ändring!”” Den unge passageraren nickar ivrigt och går.

Själv funderar jag på varför jag inte reagerar och häver upp moin röst.

Det främsta skälet är möjligen brist på mod, men också en sorgsen insikt om att det jag nyss hört inte är öppningen till en dialog utan snarare stängningen av den.

Ty den bärande argumentationen handlar inte om fakta. Eller snarare: den handlar om enskilda fakta - anekdoter - som upphöjs till generella sanningar. Om någon känner sitt svetsarjobb i Sundsvall som hotat, så är det helt enkelt inte läge att diskutera förändringarna i arbetslivet, AI eller robotiseringens fördelar och nackdelar. Om någon redovisar att hans dotter fått en invandrarkilles hand över skrevet på en fest, så är det inte läge att diskutera vare sig mångfald, nationalismens isolationism eller tala om de miljoner arbetsamma och pliktuppfyllande invandrare som finns i Sverige och i många fall bär upp vårt land.

De som i åratal har anklagat de etablerade partierna för att ”inte våga ta debatten” har inte förstått att det faktiskt inte handlar om sakfrågedebatter, utan om känslor och upplevelser, hopfösta till generella sanningar på vilka fakta inte biter.

Den utveckling som jag anar bakom alla nutida NMR-marscher, SD-tröjor och SD-fanborgar gör mig beklämd. Vad som kan vända den nuvarande färdvägen rakt ner i det djupa diket vet jag inte.

Men jag tror mig på goda grunder veta att om vi överger det öppna samhället, den bejakande mångfalden av olikheter och det konstruktiva, reformistiska meningsutbytet - ja, då går det här landet snabbt en drastisk försämring till mötes.

Det drabbar mig. Hur det rasistiskt grundade partiet Sverigedemokraterna på så kort tid lyckats manipulera den svenska opinionen.

Vilket rimligen innebär att ett antal vanliga människor, som jag verkligen tycker om, anslutit sig till den grumliga samhällsuppfattning som SD har.

Utvalda inlägg
Senaste inlägg
Arkiv
Sök efter taggar
Följ oss
  • Facebook Basic Square
  • Twitter Basic Square
  • Google+ Basic Square