Vänsterpartiets enda val?

Ju längre tiden går i regeringsförhandlingarna, desto tydligare blir det att Vänsterpartiet kommer att tvingas ta ställning till endast två reella alternativ. Det hela är egentligen mycket enkelt.

Alternativ ETT: Vänsterpartiet står fast vid sitt krav på att till varje pris få ingå i en kommande rödgrön regering.

Det är också vad vice partiledaren Ida Gabrielsson återigen i helgen slog fast som partiets enda viktiga krav. V kommer att rösta nej till alla regeringar som man själv inte ingår i.

Om utpressningen till slut lyckas så blir det politiska priset med nödvändighet högt. Det innebär att Vänsterpartiet plötsligt måste bli lojalt med en regeringsförklaring som i mångt och mycket sannolikt präglas av centerpartistisk och socialdemokratisk politik. Detta samtidigt som V får ett begränsat utrymme för sina egna krav - det absolut viktigaste kravet (statsrådsposterna) har man ju redan fått igenom. Detta är Gabrielsson också fullt medveten om, verkar det som.

Alternativ TVÅ: Vänsterpartiet släpper sitt ultimatum och accepterar ett "hängavtal" med en ny rödgrön regering.

I det fallet kan V i stället kräva att få rejält politiskt betalt för att vara regeringens stödparti, på ungefär samma sätt som Sverigedemokraterna fick genom Tidö-avtalet. Ingen kan ju påstå att SD gått lottlösa ur den konstruktionen. Centerpartiet tvingas å sin sida backa på sina mest högerinriktade idéer och anstränga sig för att forma en gemensam politik som också går Vänsterpartiet till mötes.

Men. Det finns en viktig, och kanske avgörande, skillnad mellan alternativen.

I alternativ ETT faller hela det rödgröna regeringsprojektet om C fortfarande står fast vid sitt nej till V i regeringen. I alternativ TVÅ kvarstår däremot möjligheterna för de rödgröna partierna att bilda regering.

Som utanförstående kan jag inte begripa annat än att det egentligen bara finns det andra alternativet kvar för Vänsterpartiet. Det kommer förstås att svida (och jag vet redan nu att flera av mina bekanta och vänner som är engagerade i V kommer att ogilla min teori). Men det är det enda alternativet där partiet når en sakpolitisk framgång i närtid.

Sikta mot huvudmålet

Ett huvudmål som samtliga rödgröna partier har haft i fyra år - och inte minst ideligen uttalat i valrörelsen - är att bilda front mot den alltmer högerinriktade regering som SD har avtalat med både L och M. För att nå detta huvudmål måste de rödgröna partierna förhandla sig fram till samförstånd.

Gör de inte det, utan ligger kvar i respektive skyttegrav, så är jag helt övertygad om att åtskilliga väljare kommer att bli djupt besvikna. "Hur i all världen kunde ni tappa huvudmålet ur sikte?" kommer många att fråga sig.

Samtliga partiledare på den rödgröna sidan har ju under många år passionerat hävdat att en rad livsavgörande frågor - inte minst miljö, migration, ekonomi, välfärd - måste drivas på ett nytt sätt. Retoriken mot Tidö-partierna har varit samlad och stenhård. I synnerhet är det migrations- och klimatfrågorna som varit enande och viktiga för de rödgröna.

Men kan då sådana centrala och viktiga politiska samhällsfrågor verkligen vara mindre viktiga än frågan om vilka som ska sitta i Magdalena Anderssons regering? Det har jag svårt att förstå.

Varför ett parti?

Till slut trattar frågan ner till: varför har man egentligen ett politiskt parti?

Svaret är kanske självklart: för att påverka samhällsutvecklingen. Och då blir följdfrågan: hur gör man det bäst?

Jag vet inte. Men min bedömning - vad den nu är värd - är att Vänsterpartiets hållning just nu är kontraproduktiv. Den framstår som tuff och målmedveten, men också som prestigefull, hämndlysten och opragmatisk. Den hållningen kan ju möjligen leda till att Vänsterpartiet får några ministerposter, men då i en kraftigt borgerligt lutad S-regering. Mer troligt är dock att Magdalena Andersson misslyckas med att samla de rödgröna, om V:s ultimatum kvarstår. Då blir konsekvensen i förlängningen (via ett extra val) att makten i stället hamnar hos den mest högerinriktade regering vi haft på hundra år, med SD som en ack så skicklig och viktig politisk kraft.

"En sån seger till och vi är förlorade" skulle Vänsterpartiet då kunna travestera kung Phyrrhus. Och troligen har partiet för decennier framåt därmed spelat bort sina chanser till verkligt politiskt inflytande. (Jag tycker för övrigt att både C och V är slarviga i sitt förhållande till ett extra val. I vissa kommentarer känns det mest som att de rycker på axlarna och säger att "tja, om vi inte får som vi vill så får vi väl ta ett extra val då". Men dels är det väl lättjefullt att fråga oss väljare en gång till - vi har ju redan valt 176 personer som ska styra landet. Det är inte alls givet att utslaget efter ett extra val blir mindre komplicerat (L hänger ju på fallrepet, exempelvis) och vad gör man då? Ett extraval till?

Men varför viker sig inte C?

Varför kan då inte lika gärna Centerpartiet överge sitt styvnackade motstånd mot att Vänsterpartiet ska ingå i en gemensam regering? Svaret på den frågan är både ideologisk och politisk, och vill man förstå centerns inställning bör man kanske beakta det (vilket inte är samma sak som att man nödvändigtvis gillar det). Men så här är det.

Centerpartiet är i grunden ett borgerligt parti. 1976 blev centerledaren Torbjörn Fälldin statsminister för första gången (efter över fyrtio år av socialdemokratiskt styre) och ledde en regering med Moderaterna och Liberalerna. Centern var då överlägset största borgerliga parti. Därefter har Centerpartiet suttit i regeringar både under Carl Bildt och Fredrik Reinfeldt - men aldrig med socialdemokraterna.

Det finns alltså en långvarig ideologisk tillhörighet till borgerligheten hos Centerpartiet. Någon motsvarande ideologisk tillhörighet existerar inte för Vänsterpartiet, eftersom det inte finns någon vänsterriktad partigruppering att tillhöra i Sverige. Och, förstås, på grund av att Socialdemokraterna varit så dominerande under många decennier (och dessutom alltid bekämpat de gamla kommunisterna som tidigare utgjorde vänsterpartiet). Däremot har C historiskt gjort flera sakpolitiska överenskommelser med både S och V och Mp, vilket man bör hålla i minnet.

Hur ska det gå då?

Det är väl så här det kommer att bli till slut: en Magdalena Andersson-regering där Socialdemokraterna och Miljöpartiet tar hand om taburetterna, och med en regeringsförklaring och politik som kan tolereras av Vänsterpartiet och Centerpartiet.

Förutsatt att Vänsterpartiet då ändå inte röstar nej av prestigeskäl. Men om det skulle ske så undrar jag hur många vänsterpartister som innerst inne verkligen gillar tanken på att kratta banan för ett extra val - med åtskilliga uppiggade och energifyllda moderater, sverigedemokrater och kristdemokrater i kampanjläge tillsammans med en mer speedad liberal ledare än någonsin. Vad har de rödgröna då att sätta emot? Egentligen? Frågan är helt öppen.