Ulf bestämmer inte vad som är "lämpligt"!

Någonting har hänt. Eller håller på att hända.

Regeringen – liksom dess högernationalistiska stödparti – har verbalt börjat mixtra med lagar och praxis på ett obehagligt och oredigt sätt.

Frågan är om mixtrandet bara är klumpigt, omoget och impulsivt. Eller om det rentav är sprunget ur resonemang och förhållningssätt som vuxit fram i slutna rum, exempelvis på slottet Tidö?

De senaste dagarnas utspel från Ulf Kristersson och Tobias Billström är oroväckande på flera plan. De båda försöker förstås tillfredsställa den turkiska regimens lättkränkte härskare, president Erdogan. Det må vara hänt.

Men de gör det på ett sätt som vi som väljare och medborgare absolut inte har gett dem mandat för.

Förhandlingarna med Turkiet sköts bilateralt vid förhandlingsbordet. Men den svaga svenska regeringen har nu tillåtit att diskussionen flyttar ut från förhandlingsrummet. Kristersson och Billström har, genom sina uttalanden, offentligt accepterat Turkiets krav på att NATO-frågan också ska handla om vilka demokratiska rättigheter som människor i Sverige ska få ha. Eller rättare sagt: vilka uttryckssätt som är ”lämpliga” i den svenska offentligheten.

Det är på sikt ett direkt hot mot både din och min medborgerliga rätt att på olika sätt fritt få uttrycka vår mening.

Halsbrytande tweet

Statsminister Ulf Kristersson gör, enligt min mening, ett halsbrytande uttalande med följande tweet på Twitter vid lunchtid den 21 januari:

”Freedom of expression is a fundamental part of democracy. But what is legal is not necessarily appropriate. Burning books that are holy to many is a deeply disrespectful act.”

(Yttrandefrihet är en fundamental del av demokratin. Men vad som är legalt är inte nödvändigtvis lämpligt. Att bränna böcker som är heliga för många är en djup respektlös handling.)

Det här innebär verkligen ett paradigmskifte. Det speglar ett synsätt på yttrandefrihet som leder oss bort från friheten att yttra oss, snarare än att försvara den rätten.

När statsministern i sitt ämbete kategoriserar enskilda yttranden som ”djupt respektlösa” och ”inte nödvändigtvis lämpliga” gör han sig till en uttolkare och korrigerare av yttrandefrihetens gränser. Det är inte hans uppgift. Hans uppgift är att försvara yttrandefriheten.

När han i meningen därefter – fortfarande i namn av sitt ämbete – skriver ”I want to express my sympathy for all Muslims who are offended by what has happened in Stockholm today.” så kliver han ut på ett gungfly som radikalt förändrar villkoren för din och min och alla andra svenskars yttrandefrihet – den som samtliga statsministrar i modern tid hedrat och värnat. Utom nu alltså Ulf Kristersson. Hade han också bett om ursäkt för Lars Vilks återkommande kränkningar av islam?

Vem blir nästa ”olämplige”?

När Sveriges statsminister offentligt börjar kommentera vad som är ”lämpligt” att yttra i yttrandefrihetens Sverige gör han bisak till huvudsak. Han är ju vald till sitt ämbete framför allt för att försvara den svenska grundlagen och dess andemening – inte beklaga eller be om ursäkt för att människor i vårt land agerar fritt inom dess ramar.

Ulf Kristersson bedriver med andra ord utrikespolitik genom att offentligt desavouera enskilda svenska demonstranter och aktivister. Det är kortsiktigt och skamligt. Jag har länge ansett att Kristersson agerar alldeles för impulsivt och saknar förmågan att se bortom nästa hörn. Det här är ett tydligt exempel på det.

Det är lätt att tänka sig ett annat framtida läge: Ryssland riktar allvarliga hot mot Sverige och kräver eftergifter. Kanske DN:s chefredaktör bedriver hård polemik, en konstnär målar upp en stor bild av Putin som transfobisk djävul, ett tv-program visar patriarken Kirill med rumpan bar och så vidare.

Kommer Ulf Kristersson och Tobias Billström även då att offentligt be alla ryssar och rysk-ortodoxa trosutövare om ursäkt? Kommer stats- och utrikesministrarna att stämpla Wolodarskis ledare i DN som ”olämplig”? Ty ”även om man får häckla Ryssland så behöver man inte göra det”?

Det är redan nu besvärande och oroande med en statsminister som inte klarar eller vill stå upp för den svenska yttrandefriheten, utan att lägga till några ogenomtänkta ”...men å andra sidan…”