Turkisk peppar? Någon?
Som alla vet är turkisk peppar ingenting att leka med. Ett frätande surt och ilsket salt godis, som vid överdriven konsumtion får både gom och smaklökar i upplösning.
Just nu känns det som om hela den svenska nationen suger på tonvis med turkisk peppar. Till och med de mest naivt NATO-vänliga entusiasterna i svensk inrikespolitik verkar äntligen ha fått upp ögonen för vilka skadliga ingredienser det faktiskt finns i de Erdoganska karamellerna. Invändningarna mot att Sverige skulle ansluta sig till den militära alliansen NATO (som ni minns så fanns det folk som var emot för bara ett par månader sedan) bottnade i hög grad i att alla medlemsländer inte var demokratiskt rena. Framförallt Turkiet. Faran av att gå med i en militär allians tillsammans med ett land som i praktiken styrs av en envåldshärskare med aggressiva maktambitioner var uppenbar. Men den faran placerade sig aldrig i centrum av NATO-debatten, bland annat för att vare sig Andersson eller Kristersson ville ta upp den.
Problemet Turkiet är dock nu helt uppenbart för alla. Det förvånar mig storligen att ingen av våra ledande politiker förutsåg komplikationerna.
Om nu Sverige nödvändigtvis ska bli militär kompis med Turkiet, så måste den svenska regeringen nu - oavsett färg - pressa på med all kraft för att ytterligare påverka Turkiet i demokratisk riktning. Det är de demokratiska värdena som NATO ska försvara, vilket är ett krav som självklart borde ställas på alla medlemsländer. Idag antyds i pressen att den turkiska säkerhetstjänsten vill ha 73 "terrorister" (det vill säga kurder som bor i Sverige) utlämnade från Sverige till Turkiet. Det är naturligtvis helt orimligt av Turkiet att villkora ett svenskt NATO-medlemskap på det viset. Där har Sverige bara en väg att gå, nämligen att tydligt förklara att svensk lag gäller i Sverige. Terrormisstankar mot människor som lever och bor i Sverige hanteras av vårt rättsväsende, även när samarbete sker mellan olika länders polisiära myndigheter. Det är intressant att citera ur det svenska utrikesdepartementets (UD:s) senaste rapport (2021) om Turkiet. Där kan man tydligt se vilken regim som nu matar oss med turkisk peppar i övermått: "Respekten för de mänskliga rättigheterna, demokrati och rättsstatens principer urholkas fortlöpande. /.../ Inte minst rättsväsendets oberoende och rättssäkerheten har undergrävts. Lagar mot terrorism och brott mot staten, liksom anklagelser om förtal av presidenten, används för att tysta oliktänkande och regimkritiker. Detta gäller även oppositionspolitiker, särskilt från det prokurdiska Folkets demokratiska parti (HDP).
Den negativa utvecklingen fortsätter avseende yttrande-, press- och informationsfriheten, med trakasserier av rättslig karaktär, frihetsberövanden, hot och våld mot journalister, övervakning, regleringar och självcensur." Den svenska regeringen borde med andra ord inte å ena sidan beskriva ett lands regim på ovanstående sätt och å andra sidan samtidigt böja nacken i eftergifter och undfallenhet inför samma regim. Att Sverige går in i NATO till vilket pris om helst (till exempel att vi börjar använda våra egna lagar på ett rättsosäkert "turkiskt" sätt) vore förödande. Det är dags för den svenska regeringen att sno taktpinnen från Erdogan och reagera. NATO behöver Sverige minst lika mycket som Sverige behöver NATO. Om det är rövarfasoner som gäller inom NATO kan vi lika gärna avstå. För även om Turkiet i sig är ett fantastiskt land på många sätt, så finns det en gräns för hur mycket turkisk peppar man kan äta.
