Jätten i Hallstahammar

Jag ser Bosse Sjökvists ömsinta dokumentär ”Jätten från Hallstahammar” på SVT Play och påminns plötsligt om mina tio år i den lilla kommunen Vimmerby.

Rikets samtliga små kommuner, såväl Hallstahammar som Vimmerby, har under många år drabbats av fabriksnedläggelser och urbanisering. Nyckelordet för alla dessa kommuner är ”destinationsutveckling”. Frågeställningen är ungefär så här: ”Hur får vi just vår kommun att vara relevant och attraktiv även i en modern, urbaniserad global värld?” Som Bosse Sjökvist visar i sin utmärkta och mycket sevärda dokumentär, handlar det om att söka identitet. I fallet Hallstahammar – en mellansvensk kommun som helt dominerats av ett verkstadsföretag, Bulten Kanthal – handlar det om att definiera om sig. Från en stabil verkstadsindustriell kommun till en ... ja, vadå?

Man iscensatte sina visioner. Fast världens största (?) träskulptur Kalle Västman ruttnade inifrån. Hallstahammars enda kända artist, Thore Skogman, har sannolikt redan passerat bäst-före-datum. Tankarna på att bygga en internationell Formel 1-bana nånstans i skogarna utanför tätorten rann ut i torvmossen. Och den dokusåpafabrik för tv-produktion, som byggdes upp i Bultens gamla fabriker, finns inte längre kvar (däremot faktiskt ett antal andra företag som flyttat in numera, vilket kanske är gott nog).

I fallet Vimmerby, kommunen som jag arbetade i under tio års tid, handlar det på sätt och vis också om att omdefiniera sin identitet. Även om en av världens mest lästa författare är född ett stenkast från Vimmerbys centrum, så har kommunledningarna genom åren ändå envist vägrat att se litteratur, kultur och kulturturism som en näring som är jämbördig med verkstadsindustri, handel och jordbruk. Kommunen har knappast sett sig som en kulturkommun eller ett litterärt epicentrum. Det förvånade mig verkligen när jag började arbeta i kommunen för snart femton år sedan. Dock finns en avgörande skillnad mellan Hallstahammar och Vimmerby. Det över tid stabila värdet i Vimmerby är förstås Astrid Lindgren – hennes författarskap är fortfarande, och sannolikt också i en lång framtid, aktuellt och relevant i en global mening. Hallstahammars hjälte, artisten Thore Skogman, är däremot, med all respekt, ändå begränsat välkänd idag och ytterst provinsiell. I Bosse Sjökvists underbara film från Hallstahammar ser vi en kommun som, välvilligt och med allas bästa för ögonen, desperat försöker investera fram en ny lockande identitet, där vare sig filmproduktion eller Formel 1 finns i kommunens ursprungliga DNA, utan blott en falnande stjärna vid namn Thore Skogman. Allt medan Vimmerby kommun redan har en tydlig identitet, jämbördig med Malaga (Picassos födelsestad), Stratford upon Aven (Shakespeare) eller Salzburg (Mozart).

Numera finns det, sent omsider och glädjande nog, en samling kring Vimmerbys fantastiska ”varumärke”, Astrid Lindgren. Kommunen har äntligen blivit en litteraturnod i regionen, de mest fanatiska Astrid Lindgren-hatarna i lokalpressen har gått i pension och kommunledningen har numera en stor förståelse för kraften i kultur och besöksnäring byggd på kultur (oaktat pandemins härjningar just i år). Så slutsatsen är faktiskt ganska enkel: Om en liten, marginaliserad svensk kommun ska växa och utvecklas i vår urbaniserade värld, så bör den satsa på det som faktiskt finns i kommunen och är äkta. Gräva där man står. Uppmuntra entreprenörskap som på riktigt bottnar i kommunens historia och DNA. Snarare än att desperat fabulera fram konstgjorda attraktioner med kort – och dyr – varaktighet.

Medeltidsbyn Salve i Kalmar och Arn-satsningen i Skaraborg är bara två exempel på kommunala satsningar som ganska snabbt ruttnat. Varför? Därför att det inte fanns någon stabil grund att stå på. Vare sig en tv-serie eller Jan Guillous böcker har särskilt lång livskraft, till skillnad från Shakespeare och Astrid Lindgren.

Det äkta, som har stabil och långsiktig verkshöjd, trumfar alltid spontana, trendiga och impulsiva satsningar. Det är i alla fall min lärdom av Bosse Sjökvists (bilden t h) film och mina egna erfarenheter från Vimmerby.