Handslag, famntag, klapp eller kyss?

Så, nu har Simona och Jimmie lekt Ryska Posten. Jimmie försökte med handslag, men Simona överrumplade med famntag.

Frågan är dock om inte detta i verkligheten var en kyss? Alltså en sådan kyss som Judas gav Jesus en gång i tiden: en dödskyss för Sverige minsta parti, där nu fanflykt hotar och trovärdigheten har reducerats till ett tunt försvarstal?   

Vid närmare eftertanke tror jag inte det. Det finns nu faktiskt en chans att liberalerna, tack vare stödröster, klarar sig kvar i riksdagen. Vilket tyvärr inte kommer att göra Sverige ett dugg mer liberalt, utan bara mer etno-nationellt.

*  

Bland kommentarerna under den gångna helgen ser jag statsvetare efter statsvetare fråga sig varifrån stödrösterna skulle komma. Jag tänker att det är ganska givet: från sverigedemokrater förstås.

Helt enkelt av det skälet att Åkesson, Jomshof, Vinge och de andra killarna kan se sig i månen efter ministerposter om Liberalerna skulle åka ur riksdagen. En SD-röst på Liberalerna blir alltså en röst på Sverigedemokraterna.

Det märkliga har alltså hänt att liberalerna – av alla partier – plötsligt uttalar som en ambition att Sverigedemokraterna ska vara med och bilda en ny, borgerlig regering.

Det är alltså inte bara så att den liberala ledningen till nöds kan acceptera tanken på SD-ministrar i en kommande borgerlig regering. Nu är det plötsligt en liberal politisk ambition, formulerad i ett gemensamt dokument med SD.

Och man undrar: vad i all världen är det för slags ambition att ha för ett liberalt parti? Ambitionen att hjälpa sin huvudfiende till ett större inflytande än någonsin över svensk politik?

*

Det val som Simona Mohamsson nu har gjort betyder i praktiken att liberalerna förskjuter hela den borgerliga politiska tyngdpunkten. Om hennes manöver lyckas så pass att liberalerna hänger kvar i riksdagen, och SD, KD, M och L därmed kan bilda en ny borgerlig regering, så innebär det med mycket stor sannolikhet att Sverigedemokraterna blir den nya regeringens största parti (i dagsläget ligger SD drygt 4 procentenheter före moderaterna!). I så fall får SD en extremt stark position och faktiskt mycket starkare än den position som moderaterna har haft den här mandatperioden. SD kan då kräva ett antal tunga ministerposter och initialt – med viss logik – dessutom statsministerposten.

Det senare kommer dock inte att ske, eftersom SD har en långsiktig strategi – till skillnad från Kristersson och Mohamsson, som bara ser till nästa mandatperiod. Jimmie Åkesson är smart nog att inte strula till sin långsiktiga strategi genom att kräva att de andra partierna ger honom statsministerposten redan nu, eftersom det kommer att bli bråk om den saken.

Men om fyra år är det dags. Då har SD sannolikt visat det de övriga partierna tolkar som ”mognad” och ”ansvar” (men som egentligen bara är en strategisk anpassning för att på längre sikt få större och större makt). Då kan Jimmie Åkesson kröna sin enastående politiska karriär med att bli Sveriges statsminister. Och Sverigedemokraterna kan fullfölja sitt etniskt-nationalistiska projekt, med all makt i sina händer.

*

Det är just denna exkluderande, halvt rasistiska och inskränkt nationalistiska grundansats i Sverigedemokraternas politik som är så avskydd av 80 procent av svenska väljare. Det är det grundanslaget som skapat de röda linjer som både Mohamsson, Kristersson och Busch så explicit och utan reservationer nyligen dragit upp mot SD. Och sedan ogenerat tagit tillbaka alla utfästelser och löften.

Att det är just liberalerna som gör denna dramatiska maktförskjutning möjlig är obegripligt. Liksom det faktum att Simona Mohamsson kallar det för att ”ta ansvar för Sverige”. Att ha som ambition att SD ska dominera en ny regering är väl ändå en bisarr inriktning för ett sant liberalt parti?

Foto från TT: Anders Wiklund 16/3 2026