PISA in our time... bildningsförakt!

Regeringen fick den nya PISA-undersökningen i förväg innan helgen och man hade kanske förväntat sig att de på något förtäckt sätt skulle ha lyft och berömt sin egen skolpolitik de senaste dagarna. Det är ju snart val. Men det har varit knäpptyst. Och inte undra på det - resultaten som idag officiellt presenterats från PISA-mätningen är närmast att betrakta som en nationell katastrof. Inte sedan mätningarna började år 2000 har svenska 15-åriga elever haft så skrala resultat. Men av två skäl så finns det ändå inga billiga politiska poänger att plocka för oppositionen.

För det första: den svenska nedgången är anmärkningsvärd, men följer genomsnittet i OECD-länderna. För det andra: de svenska resultaten är i stort sett oberoende av regering, eftersom en 15-årings resultat är följden av många års skolgång, med början i förskolan.

Det innebär dock inte att frågan om Sveriges utbildningsresultat är opolitisk. Tvärtom.

I skrivande stund ser jag att utbildningsminister Simona Mohamsson skyller de vikande resultaten på elevernas ökade skärmtid och minskade läsning, medan hennes bästa kompis SD-ledaren Jimmie Åkesson som vanligt skyller på invandrarna. Och Anders Ygeman, Socialdemokraternas utbildningspolitiska talesperson, skriver i en kommentar på X att "undersökningen visar på ett massivt skolmisslyckande för regeringen. Tidöregeringens skolpolitik har havererat.”

Bekväma reaktioner

Det är tre bekväma och förutsägbara reaktioner, som bekräftar att även partiledare och politiker tydligen har svårt att "kunna förstå processer, tolka, söka, inhämta och bedöma information, men också reflektera över information samt lösa problem" (som Skolverket skriver om syftet med PISA-undersökningen).

Först Mohamsson: PISA noterar visserligen att ökad skärmtid generellt sammanfaller med sämre resultat. Men det är inte samma sak som att det finns ett bevisat och isolerat orsakssamband, som man enkelt löser genom att gå "från skärm till pärm" som den politiska ordvitsen lyder. Studieresultat avgörs av en mängd faktorer, som exempelvis själva undervisningens kvalitet, lärarkompetens, socioekonomi, samhällsförhållanden och studiebakgrund. Med mera.

Sedan Åkesson: Eftersom SD:s och Jimmie Åkessons enda egentliga fokus är att så fort som möjligt få bort invandrare från det svenska samhället så levererar han förstås en ofullständig och delvis lögnaktig analys. Sant är att det totala svenska resultatet dras ner av att för många elever med utländsk bakgrund har dåliga resultat. Men:

Årets svenska PISA-fiasko drivs inte av att utlandsfödda elever plötsligt presterar sämre. Tvärtom har deras resultat varit stabila eller förbättrats. En betydande del av nedgången finns i stället bland elever med svensk bakgrund, enligt Skolverket. Antagligen svårt att svälja för invandrarfientliga människor som Åkesson.

Och så Ygeman: Att tolka PISA-undersökningen som en mätning av vad en regering åstadkommit under två-tre år är närmast kränkande mot oss väljare. Riktigt så lättlurade är vi inte (i alla fall inte vi som gick i den gamla skolan). Den nedåtgående trenden har störtdykt även under socialdemokratiska regeringar - det är en process som även vänstern varit delaktiga i.

Föraktet för utbildning

Att svenska politiker hittar enkla lösningar och snabba slagord är ingen nyhet. Men när de mer komplicerade resonemangen uteblir - även i offentligheten och i valrörelsen - så eroderas hela det relativt jämlika samhällsbygget. Det finns dessvärre ett utbildningsförakt i dag i svenskt samhällsliv och politik. Inom socialdemokratin har exempelvis kvalificerad akademisk utbildning inte alltid varit meriterande i jämförelse med människor med genuin arbetarbakgrund.

Tidö-regeringen - och i synnerhet stödpartiet Sverigedemokraterna - har under sin mandatperiod visat en allt större misstro mot vetenskap och profession. Ett exempel är när Ebba Busch för två år sedan enkelt viftade bort flera experters skarpa kritik mot finansieringen av kärnkraft som "bara åsikter" och inget att bry sig om. SD-Tobias Anderssons bisarra köttvurm, tvärt emot läkares och näringsexperters råd, är ett annat. I PISA-undersökningen visar sig en liknande tendens också tydligt: när eleverna får frågor om hur de tänker när bevis och sunt förnuft krockar, svarar nästan hälften av de svenska eleverna att "det sunda förnuftet" väger tyngre.

När, och om, det blir en ännu mer utbredd uppfattning bland folk i gemen så är vi illa ute.

Det "sunda förnuftet" kräver ingen jobbig utbildning, ingen kunskap eller analysförmåga. Det kan lätt utvecklas enbart med hjälp av känslor och propaganda. Det är "det sunda förnuftet" som får människor att lyssna på politiker med förenklade budskap, det är "det sunda förnuftet" som slår dövörat till när fakta och vetenskap hotar att påverka den egna bekvämligheten. Exempelvis i klimatfrågan.

Detta trots att inte en enda människa skulle välja att bli hjärtopererad av någon som bara opererar efter "sunt förnuft", men saknar specialistläkarutbildning.

Bred samling för skolan

Oavsett vilken regering som står på fötterna efter riksdagsvalet på söndag så borde den snabbt inrätta en haverikommission, som på djupet och med vetenskapliga metoder analyserar det svenska tappet i PISA-mätningen. Utan att från början fastna i frågor om privat, kommunalt eller statligt eller skärmar.

Sverige är i dag tyvärr INTE ett intellektuellt föregångsland, vad vi än tror. I PISA-undersökningen ligger till exempel ett så kunskapsmässigt hånat land som USA före oss. För att inte tala om en del asiatiska länder som odlar fram vassa akademiker och forskare på löpande band. Eller Estland.

Simona Mohamsson säger i dag att "vi riskerar att få en hel generation av funktionella analfabeter", det vill säga människor som kan läsa och räkna hjälpligt, men utan förmåga att gå vidare till högre studier eller ta kvalificerade jobb.

Men det finns en ännu större risk, som vare sig Mohamsson eller någon annan adresserar. Nämligen att vi undan för undan förlorar förmågan att välja våra ledare, eftersom svenska medborgare i mindre och mindre grad kommer att klara av att analysera och begripa politik och samhällsfrågor.

En väl fungerande skola är därmed en demokratisk angelägenhet. Skolan bör ses som en del av landets (intellektuella) försvar och finansieras och organiseras därefter. En bred överenskommelse om en långsiktig plan för att radikalt öka skattekollektivets satsningar på grundskola och gymnasium ligger i allas intresse (även "vad fan får jag för pengarna"-högerns!).

En sådan bred uppgörelse om för- och grundskolan borde ta sikte på minst femton-tjugo år framåt och omfatta både en utveckling av lärarutbildningen, en långsiktigt hållbar modell för friskolor och en rejäl ekonomisk satsning på resurserna för varje elev. Och ha ett tydligt mål, som redan preciseras i PISA - nämligen att eleverna ska få de kunskaper som krävs för att fungera i ett modernt samhälle och för ett vidare livslångt lärande.