En helt annan slags Allard
Uppdaterat: 2 sep.

En gång fick jag en tvåkrona av Henry Allard.
Jag var bara en liten elvaårig grabb, men minns ögonblicket. Det hände i en av foajéerna på den då alldeles nybyggda Hjalmar Bergman-teatern i Örebro. Min mor, Anna, hade tagit med mig på något sorts möte med den socialdemokratiska kvinnoklubben.
Henry Allard var förmodligen talare på mötet. Detta var några år innan han blev riksdagens talman, men jag minns att min mor var imponerad av denne vänlige socialdemokratiske riksdagsledamot. Henry Allard var vältalig, välklädd i kostym och verserad, snudd på lite aristokratisk - trots att han "bara" var son till en vanlig metallarbetare i en liten ort i Närke.
Varför jag fick tvåkronan av honom minns jag inte. Men mamma var stolt, det kommer jag ihåg.
Idag tror jag att Henry Allard just då för min mor var en slags symbol för det nya samhälle som just växte fram, ett nytt samhälle som på ett egentligen makalöst sätt höjt standarden för vanligt folk (hårt arbetande människor!) och som öppnade nya möjligheter för gemene man.
Det var en samhällsförändring som var nödvändig på den tiden. Mina föräldrar bodde till exempel med mina två systrar i vad man idag definitivt skulle döma ut som rivningskåk på norr i Örebro. Det var de inte ensamma om. Det var först strax innan jag föddes som de fick möjlighet att bo modernt, med centralvärme, badkar och tvättstuga.
När Jimmie Åkesson oemotsagd i SVT:s partiledarintervju häromdagen fick påstå att de höga skatterna under folkhemsåren berodde på invandring och flyktingar så ljuger han. Skatteuttaget under folkhemsåren var helt enkelt nödvändigt för att finansiera bygget av miljontals nya bostäder, skolor, samlingslokaler och vårdcentraler - det hade ingenting med invandring att göra.
På Henry Allards tid var socialdemokratin stark - kanske för stark, eftersom det i nästan all maktutövning följer korrumperande vänskapsband, lojaliteter och mannamån. Maktfullkomlighet är förödande och medför alltid att avståndet till medborgarna ökar.
Historiskt faktum
Henry Allard föddes 1911 och var årsbarn med mina föräldrar. De, Anna och Gillis, växte upp under extremt fattiga förhållanden på landsbygden i Närke. Den standardhöjning som de fick uppleva i livet var exceptionell och i nästan alla avseenden ett resultat av en socialdemokratisk politik - det är ett ofrånkomligt historiskt faktum. Det friar förstås inte dagens socialdemokratiska politik från kritik. Historia är historia, men finns alltid med som en vibrerande bakgrund till var vi är idag. På ålderns höst sög till exempel min mamma tag i dåvarande s-ledaren Göran Persson på ett torgmöte i Örebro och gav sig inte förrän hon fick läxa upp honom och berätta hur usel hon tyckte att partiets politik för pensionärer var. Partiet hade svikit arbetarna, sa hon ibland.
Henry Allard blev 1969 enhälligt framröstad som riksdagens talman. Han var respekterad av samtliga övriga partier. Efterorden talar om hans stabilitet, noggrannhet och vänlighet. Nu finns det en ny Allard (barnbarn till Henry) ute på den politiska banan - en rabulist som öser ur sig förakt för sina kollegor och invandrare, härjar, skriker och är aggressiv och hotfull. Så långt ifrån stabil och vänlig som man kan komma. Att en sådan bisarr politiker trots allt idag kan få en del anhängare säger kanske mer om vårt svenska samhälles utveckling än vad vi kan förstå. Eller ens vågar se.
(Bilden förställer centerledaren Torbjörn Fälldin och
talmannen Henry Allard. Foto: Michael Brannäs/TT)













Kommentarer