Håkan - och de andra ...

En kväll med Håkan Hellström på Ullevi får tankarna att vindla hit och dit.

Man kan till exempel undra vad det är som får ett halvt Göteborg – nästan en kvarts miljon människor! – att under tre tidiga sommarkvällar köpa kostsamma biljetter bara för att mestadels höra låtar som vi redan hört tusentals gånger?

Jag tror att svaret är enkelt och det handlar inte nödvändigtvis bara om musik.

Vi vill helt enkelt vara tillsammans.  

Och någonting måste ju få oss att samlas. Det kan vara fotboll. Eller politik. Eller musik.

Till skillnad från fotboll och politik, så kan musik (till exempel Håkan Hellströms låtar) undvika polarisering. Man sjunger liksom inte med i Känn ingen sorg för mig Göteborg för att man är kommunist eller nyliberal. Blåvita kan sjunga lika högt som grönsvarta. Man sjunger helt enkelt med för att man gillar låten, oavsett vad man i övrigt gillar i livet. Och för att få vara tillsammans och tillhöra en enda stor, lycklig och trygg flock.

Håkan på scenen är en idrottsman. Han svettas, han springer, kastar sig ner på scengolvet, upp igen, höjer händerna, ner på mage, upp till halvsittande, plötsligt stående och i den nya scenlösningen måste han springa runt och fånga in publik åt fyra håll och det klarar han för det mesta. Även om jag själv då och då förhäxat tittar på de stora skärmarna och därför missar att Håkan är ute på min närmaste scenbrygga.

Så det blir ibland lite grand som i Göran Palms så ofta parafraserade dikt ”Havet”: Jag står framför Håkan. Där är han.

Där är Håkan.

Jag tittar på honom.

Håkan. Jaha.

Det är som på TV.

• 
  

Håkans massiva spelning på Ullevi visar också på ett nytt fenomen: den svenska popmusikscenen är segregerad, på ett sätt som den aldrig tidigare varit. Det återspeglar förstås det segregerade samhälle som Sverige idag är.

Om några veckor gör den svenske rapparen och låtskrivaren Ant Wan sin, enligt uppgift, sista spelning någonsin. Den äger rum på Gärdet i Stockholm, den utomhusarena som nu kallas Sthlm Fields. Förra året sålde han ut Tele 2 Arena i Stockholm; nästan 41 000 personer såg hans spelning där.

Ant Wan är alltså samma massfenomen som Håkan. Men med helt annan publik.

Håkan attraherar en flock med ungefär samma erfarenheter som han själv – en någorlunda trygg standardsvensk uppväxt, men trots det präglad av en intensiv längtan efter äkta känslor och kärlek, efter något större. Det är denna längtan som Håkan om och om igen lyckas formulera på ett ärligt och starkt sätt. Ant Wan attraherar en helt annan publik – en annan flock unga människor, från familjer som ryckts upp med rötterna från olika andra länder, killar och tjejer som växt upp i mindre trygga områden, helt eller delvis avskilda från det svenska majoritetssamhället. Eller man kan säga: Ant Wans publik kommer till stor del från ett utanförskap – och Håkan Hellströms publik kommer till stor del från ett innanförskap.

Det de har gemensamt är att de bor och lever i Sverige. Och att de är ganska unga och ska forma det här samhällets framtid. - Finns det några med politiskt inflytande här ikväll? frågar Håkan på Ullevi, apropå en prata om stadsplanering. Ingen räcker upp handen, trots att vi är över 70 000 på plats som har politiskt inflytande genom våra röstsedlar.

• 
  

Tidigare har det svenska musiklivet varit delat i fråga om tycke och smak: gillade man ABBA eller inte, gillade man Povel Ramel, Nationalteatern eller Eva Rydberg? Klassisk musik eller hårdrock? Tages eller Hep Stars? Gessle eller Kent?

Men nu är poplivet mer uppdelat i etnicitet, snarare än tycke och smak.

På Ullevi vill Håkan gärna skriva in sig i en slags kanon: bilder på Astrid Lindgren, Sten-Åke Cederhök, Tomas von Brömssen, Cornelis Vreeswijk, Freddie Wadling och Gösta Ekman glimtade till i projektionerna. Samt förstås den fina avslutningen med Charlie Chaplin (däremot såg jag inte Michael Jackson på skärmarna, trots de otaliga referenserna i Håkans dansnummer, men fick höra sedan att även denne bannlyste artist skymtat förbi i några sekunder).

Det skulle förvåna mig om Ant Wan kommer att försöka samma sak. Hans referenser är annorlunda.

Och just därför hade Håkans spelning på Ullevi blivit åtskilligt mer spännande om han, utifrån sin position som nationell kelgris, vågat bryta den osynliga (men uppenbara) väggen mellan utanförskap och innanförskap. Inte för att jag direkt saknade någon artist från rap-Sverige (jag tillhör inte heller den sfären), men nog hade det varit spännande?

• 
  

Det går att uppskatta Håkan för mycket. Inte minst energin och förmågan att attrahera så många människor år efter år – det vore en omöjlighet om han inte hade haft en osedvanlig talang i att sätta ord på de känslor som betyder något viktigt för många människor. (Den talangen har förstås även Ant Wan, men för andra människor.)

Scenen på Ullevi har formen av en jack-up-rigg, det vill säga en oljeborrplattform, sådan som Nordsjön är perforerad av och som förr byggdes i hundratal i Göteborg. Extremt skickligt använd för ljus och projektioner genom hela kvällen. Hela föreställningen kan med hjälp av projektionerna andas och blöda Göteborg, det här är Håkans litterära geografi och han själv pålar fast sin position som den nutida lokala göteborgstrubaduren.

Det är hjärtevärmande och det är väl tur att Håkan inte föddes i Eksjö eller Visselfjärda.  Göteborg – den lilla, men stora, staden – passar honom perfekt och gör att han kan tala till många människor.

Men det blir också uppenbart att Göteborg är en segregerad stad. Till Lövgärdet, Hammarkullen, Angered, Bergsjön, Biskopsgården når till exempel inte Håkan Hellströms blick.

Det är förstås heller inget man kan begära. Ant Wan kommer förmodligen inte att rappa om Azaleadalen eller Gullbergsvass eller Östermalm heller. Varje skapande människa har sitt universum och det är som det ska vara.

Jag önskar bara att just dessa två universum någon gång skulle gifta sig, på riktigt. Både på Ullevi och Sthlm Field och överallt annars. Ty mångfald är ändå det som driver oss framåt.