Att vara riktig svensk...

I svallvågorna efter Nationaldagen i går läser jag en massa obehagliga memes från jublande så kallade "sverigevänner".

De går alla ut på att marknadsföra den sverigedemokratiska lyckan över att det nu ska bli ännu svårare för en utlandsfödd att bli svensk medborgare: Tala svenska! Uppför dig! Skaffa ett jobb! Lär dig allt om Karl XII - och vänta tre år till!

Den eufori som visas från SD och Tidö-kompisarna kan inte uppfattas som någonting annat än en ogrumlad skadeglädje över att de förhatliga invandrarna äntligen trycks åt lite till!

Den upprymdheten får mig att tänka på Cornelis Vreeswijk och Calle Jularbo, två av de mest framträdande artister vi haft i det här landet.

Ingen av dem var riktigt svensk, om man frågar myndigheterna.

Cornelis - redan då en av våra främsta visdiktare, vid sidan av Bellman och Evert Taube - sökte visserligen svenskt medborgarskap, eftersom han var född i Nederländerna. Men trots att han var en erkänd och produktiv poet, som briljant hanterade det svenska språket, begärde myndigheterna att han skulle genomgå språktest.

Då gav Cornelis fan i det svenska medborgarskapet. Förmodligen tyckta han att Sverige behövde honom, mer än vad han behövde Sverige. Och det hade han i så fall rätt i.

Kanske var det bara tur och vänskapsband som gjorde att han inte flydde Sverige för gott, även om han under långa perioder bodde utanför landet. Myndigheterna hann heller inte göra någon vandelsprövning av denne geniale dryckesbroder och slarver. Tur det.

Resandefolket

Med Karl Oskar Karlsson var det annorlunda. Han föddes 1893 i Folkärna socken Dalarna, nära den lilla byn Jularbo, som en av tio "tattarungar". Det var så de kallades av myndigheterna, eftersom familjen tillhörde det romska resandefolket, det vill säga de som av myndigheterna stämplades som "zigenare" eller "tattare".

Under första hälften av 1900-talet var dessa "tattare" svårt trakasserade av snart sagt alla: myndigheter, polis, kyrkans män och vanligt folk. Ständigt fördrivna, alltid på flykt - trots att de var svenska undersåtar (som det hette då).

Karl Oskar Karlsson bytte namn till Carl Jularbo när han som mycket ung blev känd för sina kompositioner och sin skicklighet på dragspel. Det var strax före och under första världskriget.

Det är rimligt att anta att Calle Jularbos musikaliska skicklighet är sprungen ur den ymniga musik som fanns hos resandefolket i kombination med den svenska folkmusiktraditionen, som var extra stark i Dalarna.

Rasbiologen i Dalarna

I mellankrigstiden reste antropologen och rasbiologen Bertil Lindman runt i Dalarna - på uppdrag av Dalarnas fornminnes- och hembygdsförbund! -. för att kartlägga befolkningen. I den tyska tidningen Zeitschrift für Rassenkunde diskuterade han 1935 de "orientaliska" inslagen i den svenska befolkningen. Så sent som 1948, skrev han om "tattarna" i Dalarna:

"Med den bofasta befolkningen ha de dessbättre endast föga blandat sig. En del av de härboende tattarna äro som bekant musikaliska och spela ofta på dansbanorna.”

Forskaren och författaren Sebastian Casinge* summerar: "Det är inte långsökt att anta att det är Carl Jularbo och hans släktingar som åsyftas."

"Fördriv utlänningarna!"

Sverige är idag ett land som återföder idén om att utlänningar skall fördrivas så långt som möjligt. När till och med statsministern i sitt Nationaldagstal slår fast att nya svenska medborgare får sitt pass och medborgarskap som "ett kvitto på lojaliteten med sitt nya land" har vokabulären förändrats, från inkluderande och välkomnande till ett krav på "lojalitet".

SD:s retorik har nu också blivit Ulf Kristerssons, när han i sitt tal framhåller att "generation efter generation svenskar lagt sina händer vid bygget av Sverige". Som om inga invandrare bidragit genom alla år?! Det är svårt att inte skämmas när man hör att vår högste politiske ledare inte inkluderar landets många invandrare i sin beskrivning av vad som byggt vårt land.

Rasistiska grunder då som nu?

Det känns, med Cornelis och Jularbo i gott minne, närmast genant att påpeka detta. Men vårt land, och vårt lands kultur, är fyllt av utlänningar, minoriteter och flyktingar som byggt det vi idag anser är specifikt svenskt. Och då tänker jag inte bara på Abbe Ibrahim, flyktingen från Somalia som nu är styrelseordförande i Operakällaren, eller kompositören Georg Riedel, flyktingen från Tjeckien, som skapat den mest svenska sommarvisa av alla.

Vid sidan av alla dem finns nämligen hundratusentals andra med utländskt påbrå som bidrar väl så mycket som en genomsnittlig sverigedemokratisk riksdagsman. De vi just nu utvisar på närmast rasistiska grunder hade mycket väl kunnat bli nästa Cornelis eller Jularbo eller RIedel.

Och vad vinner vi på att missa dem?

Copyright: Kjell Åke Hansson 2026-06-07

*Sebastian Casinge: Den nationella minoriteten Romer i Dalarna i fyra sekler.