Konsten att piska svenska journalister

Om den svenska mediedebatten ser ut som i Johan Hakelius krönika i Fokus-bloggen den 3 juni så är vi illa ute.

Men det gör den inte, tack och lov. Bortom den kampanj som just nu rasar mot stora, etablerade medier i allmänhet och public service i synnerhet, finns trots allt en annan och mer nyanserad diskussion.

Den kräver dock lite utrymme och tankemöda, och kan inte reduceras till några snärtiga, raljanta och generella Hakelius-påståenden.

Hakelius tar spjärn mot docent Ulrika Anderssons nya rapport ”Högt förtroende för nyhetsmedier – men under ytan råder stormvarning”.

Hennes rapport visar, enkelt sagt, att förtroendet för etablerade nyhetsmedia har sjunkit bland människor som står politiskt till höger, medan det har ökat bland de till vänster. Eller med andra ord: förtroendet för radio, TV och dagspress är ungefär så stort som det brukar vara, men polariseringen hos publiken har ökat.

Hakelius tar rapporten som intäkt för att skåpa ut i stort sett hela journalistkåren. Svens-ka journalister är självbelåtna, otillräckliga, har en vänstervriden samhällssyn och är utan markkontakt med ”folket därute” (som Hakelius kallar medborgarna, därmed markerande att han själv minsann är "därinne").

Flagellant

Som vore han en journalistkårens flagellant låter han piskan gå över ryggen på alla sina ”plågsamt likriktade vänsterliberala” journalistkollegor. Hakelius lägger hela förklaringen till utvecklingen, och hela ansvaret för densamma, hos de stora mediehusen och de journalister som arbetar där.

Svenska journalister är "sämre på att pröva sina egna perspektiv än många andra", påstår Hakelius, men har förstås inget belägg fär det. Journalister och opinionsbildare ägnar sig mest åt "försök till uppfostran av läsarna" och att skicka ut signaler "om den egna moraliska resningen".

Ja, så där kan man ju hålla på. I synnerhet om man främst är ute för att chikanera svenska journalister.

Men då blir det ingen luft kvar till analys och resonemang.

Journalistikens villkor och förutsättningar befinner sig i en stark förändringsprocess. En publicist borde vara nyfiken på vad som faktiskt påverkat och påverkar omdaningen, istället för att använda omdaningen som ett vapen mot sina kollegor.

Läsarnas ideologi

En närläsning av Anderssons rapport ger inget stöd för att det skulle vara journalistiken i sig som skapar den något växande förtroendeklyftan mellan höger och vänster. För-troendeklyftan syns dessutom också i andra viktiga parametrar: äldre har högre förtroende för nyhetsmedia än yngre, högutbildade har högre förtroende än lågutbildade och så vidare.

Ideologisk hemvist spelar visserligen stor roll för hur stort förtroende media har - men då gäller det den ideologiska hemvisten hos läsarna. Inte hos journalisterna. Den helt avgörande skillnaden i Anderssons rapport handlar om Sverigedemokraternas sympatisörer. De som säger sig stå längst till höger i undersökningen består nämligen till större delen av personer som sympatiserar med Sverigedemokraterna.

Det visar sig att det är i stort sett helt synonyma siffror mellan de som säger sig rösta på SD och de som har sämst förtroende för nyhetsmedia.

Om man exkluderar SD-rösterna, men behåller de andra partierna, så minskar förtroendeklyftan och återgår till vad den har varit under tidigare mätningar. Då finns inte alls samma högereffekt.

Propaganda

SD-röster är naturligtvis lika mycket värda som alla andra röster. Men istället för att, som Hakelius indirekt gör, beskylla journalistkollektivet för att det inte rapporterar utifrån SD-väljarnas vardag och samhällssyn, så bör man konstatera en annan sak som i mina ögon är betydligt allvarligare.

Det är samma konstaterande som Andersson gör i sin rapport, men som Hakelius antingen inte har läst eller inte brytt sig om:

"Det råder en påtaglig misstro mot etablerade medier och deras journalister bland SD-sympatisörer, vilket också ligger i linje med hur den allmänna retoriken kring medier ser ut i partiet som sådant." (min kursivering)

Förklaringen är alltså entydig, om man söker stöd i forskningen: det är SD:s propaganda som urholkat förtroendet för media hos framförallt SD:s sympatisörer. Därmed vidgas förtroendeklyftan.

Sverigedemokraternas mångåriga och hetsiga propaganda mot etablerade nyhetsmedier har undan för undan gjort att deras väljare inte längre hämtar sin information från de stora, oberoende mediehusen.

Och jag skulle tro att även Hakelius är medveten om att dessa väljare knappast tycker att hans egen tidskrift Fokus är ett särskilt lyckat alernativ.

Två slutsatser

Från år 2000 har tre viktiga saker skett i vårt land:

Sociala media har expanderat på ett makalöst sätt. Sverigedemokraterna har erövrat allt fler röster (fram till nu, ska sägas). Och: den lokala journalistiken har kraftigt försvagats.

Det leder till åtminstone två väsentliga slutsatser:

För det första: det "oredigerade samtalet", som tidigare skedde över köksbord och på arbetsplatser bland människor man mer eller mindre kände personligen, har vidgats till att nu också ske i en anonym offentlighet på nätet. Denna offentlighet är ibland förvillan-de lik en medieoffentlighet. Det medför, som alla vet, ett betydligt större genomslag även för aparta och extrema åsikter, för onyanserade och hätska utfall.

Det kan vid första anblicken verka vara en demokratisk fullträff. Men om detta "oredigerade samtal" i all högre utsträckning ersätter det "redigerade samtalet" - som en mångfald av professionella och utbildade redaktörer, journalister, tidningsutgivare och mediehus tillhandahåller - då är min övertygelse att framtidens väljare och samhällsmedborgare kommer att vara betydligt sämre informerade. För det andra: Sverigedemokraternas framgångar - och partiets kampanjer mot oberoende media - får antagligen den bestående och sorgliga följden att förtroendet för etablerad och yrkesmässig journalistik urgröps hos stora grupper väljare och läsare.

Det är för mig självklart att detta, i kombination med en allt glesare lokaljournalistik, och ett allt mer fladdrigt och oredigerat desinformations- och informationsflöde på nätet, också riskerar att försvaga demokratin.

Hakelius bumerang

Ligger det inte någonting i Hakelius påstående då? Att förtroendet för nyhetsmedier är mindre bland högerväljare, eftersom ”samhällssynen inom journalistkollektivet … avviker från den som högerriktade personer har”.

Nja, slutsatsen borde väl i förstone vara att de som säger sig rösta på SD är extrema i sin misstro mot etablerade media generellt, oavsett vad som faktiskt står i tidningar och sägs i radio/TV.

Bilden av att etablerade media döljer fakta, att etablerade media inte rapporterat "objektivt" om invandringen, att samma media inte namnger brottslingar med utländsk härkomst (vilket nätpublikationer knutna till SD däremot gladeligen gjort) och att etablerade media inte ger SD utrymme - vilket knappast är sant - har format en del människors syn på SVT, TV4, DN, SvD, SR, Sydsvenskan med flera.

Det är framförallt på grund av denna propaganda som en del människor har vänt media ryggen, inte på grund av vad som faktiskt stått i tidningarna eller rapporterats i radio och tv.

Bumerangen slår tillbaka

Hakelius fixering vid "journalistkollektivets" ideologiska värderingar är svår att diskutera. Han bygger, med en rad snärtiga generaliseringar, upp halmgubbe efter halmgubbe, som till exempel att "den typiske DN-reportern" begriper precis hus centerväljarna tänker, "för så tänker även den typiske DN-reportern" och därför granskas inte Hakelius eget hatobjekt centern med samma intensitet som KD.

Men att bedriva mediekritik genom att tala om "den typiske DN-reportern" istället för att analysera vad som de facto skrivits och bevakats leder ju ingen vart.

Det slutliga problemet med Hakelius bannbulla mot journalistkåren är att den naturligtvis kommer tillbaka som en bumerang och slår honom själv i huvudet. För på vilket sätt journalistkollektivet på Fokus, en tidskrift som han själv är politisk chefredaktör för, undviker att vara "plågsamt likriktade vänsterliberala" är svårt att förstå.

Det hade faktiskt varit rolig läsning, att få veta hur just hans eget journalistkollektiv funderar när det gäller att bedriva en journalistik som också förmår ha samma perspektiv som SD:s väljare.

Till sist: bortom Hakelius skojiga raljeranden finns förstås också en fråga, som jag snart tänker återkomma till här. Hur homogen är journalistiken är i sitt urval, sina vinklar, sina perspektiv och frågeställningar? Och vad styr detta urval? Partisympatier? Kommersiella överväganden? Eller rentav en yrkesmässig kompetens?