Tredje dosen och varför finns antivaxxarna?


Jag går hem genom ett vintervackert Slottsskogen, efter att ha fått två färska vaccindoser inympade i mina överarmar: tredje covid19-dosen och vaccinet mot säsongsinfluensan. Jag kan inte låta bli att fundera på vilka mekanismer som får moderna, hyggligt välutbildade människor att bli antivaxxare. Det är något i tidsandan jag inte begriper. Eller är det mänskligheten jag inte förstår mig på?

Jag tänker mig tillbaka i tiden. Exempelvis just här i Slottsskogen för hundra år sedan, 1921. Ett år efter att den förfärliga pandemin Spanska sjukan ebbat ut. 50 miljoner beräknas ha dött. Något vaccin fanns inte.

Men om det hade funnits vaccin då - hade det då också funnits aktiva antivaxxare?

I Sverige dog cirka 35 000 människor av epidemin, på en befolkningsmängd som var ungefär hälften av vad vi har idag. Trots att man redan då var medveten om smittspridning via dålig hygien, närkontakt och resor så föll så många offer på bara några år. Det fanns som sagt var inget vaccin mot Spanska sjukan.

Jag backar i tanken drygt ytterligare 100 år. År 1816 blev Sverige första land i världen att kräva obligatorisk vaccinering av alla barn. Då gällde det smittkopporna, som länge funnits i världen och som massivt brutit ut på olika håll i Europa och Sverige under 1700-talet. Fanns det antivaxxare då?


Ja, faktiskt. Några stycken. Det fanns till exempel de som inte gillade att man vaccinerade barn. Och eftersom det sista stora utbrottet i Sverige var 1874, fanns det åren därefter argument för att inte vaccinera vidare. Många hade uppenbarligen blivit immuna och sjukdomen verkade inte grassera längre.


Det var alltså en helt annan situation än det coronaläge vi har idag. Coronaviruset muterar, smittspridningen och sjukdomsfallen ökar fortfarande runt om i världen - så hur kan man då vara negativ till vaccinering?


Dåtidens antivaxxare nådde ingen framgång. Genom en massiv global vaccinering så kunde Världshälsoorganisationen WHO 150 år senare, år 1980, förklara smittkoppor som en utrotad sjukdom. Onekligen en av mänsklighetens allra största framgångar.

Med ett uns av kunskap om vaccinets historia så borde alltså även den mest fanatiske antivaxxare (eller en vanlig, tveksam eller vaccinrädd människa) förstå att nyttan vida överstiger de eventuella nackdelar som en eller annan enskild människa kan uppleva.


Folk har naturligtvis rätt till sin skepsis och rädsla. Men det finns ingenting i mänsklighetens erfarenhet som tyder på att vaccin är av ondo. Däremot finns det miljoner, miljoner och åter miljoner exempel på hur friska människor dör i svåra plågor av epidemier och pandemier. Så varför finns det då så många antivaxxare idag? Förklaringen är nog ganska enkel, men inte desto mindre skrämmande. Det rör sig om en bubblande häxbrygd av allmän misstro mot myndigheter och vetenskap, oro inför framtiden och en vilsenhet i samtiden. Kanske en rädsla för att inte längre ha det lilla lokalsamhällets kontroll över långsamma skeenden, utan istället en stark frustration inför de stora, snabba, globala händelserna (trots att det bara är genom global samverkan som stater och medicinare fått fram ett effektivt vaccin på så extremt kort tid).


Ytterst handlar nog allt om tillit och förtröstan. TIllit till att den som sätter sprutan i min axel inte gör det i onda syften. Förtröstan i upplevelsen av att vi människor gemensamt sist och slutligen ändå vill varandras bästa. Den som inte känner tillit och förtröstan söker sig bort från flocken, i hopp om att hitta en annan sanning. Men det blir en annan sanning än den som utrotade smittkopporna. Och en helt annan, farligare flock. Nu har det gått åtta timmar sen jag tog min tredje dos. Den enda biverkningen i mitt fall är en oändlig tacksamhet för den vetenskap och det samhällsbygge som låtit mig få detta skydd alldeles gratis och snabbt! Jag är frisk och det ömmar inte ens.

Utvalda inlägg
Senaste inlägg
Arkiv
Sök efter taggar
Följ oss
  • Facebook Basic Square
  • Twitter Basic Square
  • Google+ Basic Square