Snövit och de sju små - nu i en vallokal nära dig!



Oj, vilken kväll det blev!

Snövit var för en gångs skull inte sysselsatt med att städa (städningen hade hon sen länge lejt ut till en firma med papperslösa städare) eller fara omkring ute i världen och hantera både jägare och styvmödrar.


Så äntligen kunde de alla samlas i vallokalen för en hejdundrande fest! Valdagen var äntligen här! Snövit tittade sig belåtet och en smula överlägset omkring: det var ändå hon som var viktigast.


Borta i ena hörnet stod Blyger-Märta och kikade under lugg, oroväckande nära dörren ut till den eviga kylan. Alldeles intill henne – och egentligen ännu närmare utgången – stånkade och gäspade Trötter-Johan nervöst. Han klappade sig fundersamt på magen.


På motsatt sida av vallokalen slog Butter-Jimmie sig ner vid den magnifika orgeln. (Han hade ju trots allt spelat elpiano med band som Bedårande barn och Ultima Thule och dessutom lärt sig spelets grunder av sin gamla själsfrände och partigrundare Anders Klarström, som i sin tur lärt sig av inspiratörerna och pianisterna Sven Olov Lindholm och Per Engdahl).


Butter-Jimmie spretade med fingrarna och slog an ett hejdundrade ackord. Det blev C-dur, eftersom han bara spelar på de vita tangenterna. Jisses, vad det lät och väsnades!


Toker-Ebba höll just på att ondulera håret borta vid den öppna spisen, men blev nu så uppiggad av Butter-Jimmies mullrande toner att hon omedelbart beställde in köttbullar och pressgurka till hela gänget. ”Så ska det låta!” jublade hon och klappade förtjust i händerna.


Snövit verkade aningen bekymrad, men inte värre än att hon log lite försiktigt och väntade på att någon annan skulle säga något. Det blev Glader-Annie som tog till orda:


”Nu när vi har samlats här till fest så vill jag inte höra några falska toner från Butter-Jimmie och heller inget spel på tangenterna längst ut till höger eller vänster. Men pressgurka och köttbullar är bra för den svenska landsbygden.”


Då hörde plötsligt en våldsam nysning från matbordet. Det var Prosit-Nooshi, med sin kroniska allergi mot både Glader-Annie och landsbygden. Hon halade fram en röd näsduk, som hon fått av kamraterna i ungdomsförbundet, och torkade sig om näsan.


Då fick Kloker-Uffe nog. Han slet raskt av sig kavajen, kavlade upp ärmarna och tog tre steg framåt för att gå till attack. Butter-Jimmie fattade direkt galoppen och växlade till en vit makt-boogie-woogie på orgeln.


”Vad är det jag ser? En kommunistfana!” sa Kloker-Uffe, med betoning på varje stavelse, och pekade på Prosit-Noshis näsduk. ”På min sida är vi helt överens om helt andra symboler.”


Trötter-Johan pustade ut från sitt hörn och inflikade: ”Fast ... ehhh …vad sa vi nu om Prideflaggan egentligen?” Kloker-Uffe svarade inte (eftersom han redan blivit trött på Trötter-Johan) utan vevade på: ”På min sida av politiken ska det vara kärnkraft. Och ännu mera kärnkraft.” Han pekade med hela handen mot orgeln. ”Se själva. Där sitter Butter-Jimme och TRAMPAR luft i orgeln. Vill ni att vi ska tillbaka till 1800-talet? Hade Butter-Jimmie haft en minireaktor under röven hade det låtit helt annorlunda!”


Blyger-Märta började nu komma över sin blygsel, böjde sig fram mot Kloker-Uffe och sa med skånskt eftertryck: ”Men du har ju lovat att inte ha med honom alls i din orkester! Nu spelar han ju förstafiolen!” Kloker-Uffe skakade på huvudet tio gånger och sa: ”Typiskt miljöpartiet att inte ens se skillnad på en orgel och en fiol! På er sida har ni ju ingen orkester alls!”


Då himlade Snövit med ögonen och fingrade på sin guldbrosch med riksvapnet på: ”Alla vet ju att jag kan få vilken orkester jag vill. Jag är politikens Herbert von Karajan, jag är önskad överallt. Det är som med fotboll, alla vet att det är VM ibland, och alla vet att det ändå är Tyskland som vinner.” Alla sju dvärgarna stannade upp och tittade häpet på Snövit, som fortsatte:

”Men med det sagt, så är det viktigt för mig att klargöra att jag står upp för samarbete med alla - utom med falskspelaren borta vid orgeln. Och samarbete är enkelt: man byter bara åsikt!”


Snövit återgick efter detta utbrott till sin vanliga, energilösa uppsyn. Då vände sig Prosit-Nooshi till Toker-Ebba och utropade: ”Vi två är ju ändå yngst och snyggast här! Nu dansar vi!”


Toker-Ebba klättrade raskt upp på Prosit-Nooshis axlar och svepte en lång kappa om dem bägge. ”Spela nåt kul nu, Butter-Jimmie!”


”Äh, jag tar den där om utlänningen som skulle åka hem igen, den är folklig” sa Butter-Jimmie och justerade piporna i orgeln.


Och så tog festen, glammet och stojet fart. Butter-Jimmie malde på med samma gamla visa som han spelat de senaste trettio åren. Snövit dansade sqaredance på slak lina, Kloker-Uffe buggade med Trötter-Johan tills ingen visste vem som var vems partner, Blyger-Märta och Glader-Annie klamrade sig fast vid varandra i en haltande tango och allt hade varit frid och fröjd om inte Prosit-Nooshi fått ett allergianfall under den långa kappan och till slut, med en våldsam nysning, skickat i väg Toker-Ebba i en omloppsbana runt hela vallokalen.


Och ni kan inte ana vad som hände sen...

Utvalda inlägg
Senaste inlägg
Arkiv
Sök efter taggar
Följ oss
  • Facebook Basic Square
  • Twitter Basic Square
  • Google+ Basic Square